| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FENOMEN fe1nome4n l. fen1-, l. -å-, äv. -ω-, sbst. o. adj.; ss. sbst. n. ((†) r. Gosselman Col. 1: 187 (1828)); best. -et; pl. = l. -er. Anm. I ä. tid förekommer äv. den gr.-lat. formen phenomenon med pl. -mena.
I. sbst.
1) företeelse, i sht naturföreteelse, som kräver förklaring l. göres till föremål för undersökning; faktum l. förlopp som visar sig (o. blir utsatt för observation); ngt som ses l. iakttages (l. synbilden därav). Serenius Yy 2 b (1734). Det fenomen att man öfver allt på hela jorden träffar alldeles lika redskap och vapen af sten. Nilsson Ur. I. 3: 22 (1843). Det allmänt bekanta fenomen .., som kallas echo. Björling Sol. 86 (1869). När vi se en annan person röra sig, .. (osv.) så uppfatta vi egentligen ingenting annat än fysiska fenomen. Larsson Psyk. 1 (1910). — jfr BI-, EROSIONS-, FOT-, FÖRRUTTNELSE-, INFLUENS-, KNÄ-, KONGRUENS-, LIVS-, LJUS-, NATUR-, RETNINGS-, SPRÅK-, TIDS-, TVÅNGS-, ÅLDERS-FENOMEN m. fl. — särsk. i fråga om religiösa l. litterära förh. o. d. Geijer I. 5: 116 (1811). De många osunda fenomenen i vår djupt upprörda tids skiftningsrika skönlitteratur. CDWirsén i VL 1907, nr 249, s. 3. Den riktiga uppfattningen af det religiösa fenomenets väsen. Söderblom Gudstr. 181 (1914).
2) [jfr motsv. anv. av t. erscheinung] filos. om det av människan sinnligt förnumna i dess relation till det absoluta. (Vi få blott) en kännedom om Tingen såsom phænomener, eller såsom de äro i vår fattningsgåfva, men .. (få) aldrig veta; hvad de i sig sjelfva äro. Boëthius Kant 113 (1797). Att någonting är ett fenomen af ett annat betyder, att detta andra för en ofullkomlig uppfattning visar sig såsom något, som det i sjelfva verket icke är. Wikner Tidsex. 139 (1888). Den sinnliga världen .. är fenomen av idéernas osinnliga förnuftiga värld. Larsson Id. 56 (1908; i fråga om Boströms åskådning).
3) om ngt som är särdeles uppseendeväckande l. anmärkningsvärdt, sällspord l. underbar företeelse l. händelse. Sjelfva det Medelmåttiga har blifvit et phænomen i Franska Händer. Lanærus Försök 72 (1788). Det är ett fenomen, att i slutet af Januari ännu röna en blid och regnig November-månads snö- och islösa väderlek. Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 87 (1817). Man har kallat Almqvist ett ”psykologiskt fenomen”. Sturzen-Becker 1: 93 (1861). — särsk. om person som väcker uppmärksamhet gm ovanliga egenskaper, underbar begåvning l. dyl., ”under”. Dalin var verkligen i Sverige ett fenomen på sin tid. Leopold 5: 429 (1799). Ha, det var fenomenet Late-Jim, som troligen sofvit under katastrofen och sof alltjämt, .. omöjlig att väcka! Högberg Jim 30 (1909). — jfr LÖPAR(E)-, SPRÅK-FENOMEN m. fl.
II. (föga br.) filos. adj. till I 2, = FENOMENELL 2. Biberg 1: 151 (c. 1820). Lifvets phænomena mångfalld. Boström 3: 565 (c. 1835).
(I 2) -MÄNNISKA. filos. Stagnelius (SVS) 2: 139 (c. 1820). En inom fenomenmänniskan befintlig homo noumenon. Rydberg Varia 142 (1894). —
(I 2) -VÄRLD. filos. Leopold 4: 14 (c. 1820). Vår erfarenhetsverld är en fenomenverld, som väl för oss eger verklighet, men åtminstone icke i den form, i hvilken hon är till för oss, har någon verklighet i och för sig. YSahlin i SvTidskr. 1875, s. 587.
FENOMENELL, adj.
1) (föga br.) till I 1. Så fanns hos konstnären (dvs. Lauræus) nog ett säkert öga för verkligheten både i afseende å dess inre karakteristik och dess yttre fenomenella sida. Estlander KonstH 514 (1867). 2NF (1907).
2) filos. till I 2. (Människans) kropp (är enl. Boström) .. ej annat än hennes andes sinnliga, phænomenella form. SvBL 2: 370 (1859).
3) (föga br.) till I 3: fenomenal (se d. o. 2). Den gamle herrn .. var begåfvad med en alldeles fenomenell aptit. Ramsay Barnaår 4: 10 (1905). —
1) (föga br.) filos. till I 2: fenomenell (se d. o. 2). Almqvist (1819) i Skandia 7: 52. Snellman ElCurs. 1: 33 (1837).
Spalt F 461 band 8, 1924