| Publicerad 2023 | Lämna synpunkter |
ÖRS œr4s, förr äv. ÖRSE, n.; best. -et; pl. =.
(numera bl. ngn gg, i skildring av ä. förh.) om stridshäst; förr särsk. i sådana uttr. som sitta å örse, göra krigstjänst till häst; jfr HORS, sbst.1 slutet. Han skal sielf sittie å årse sine som lagh säger. SUFinlH 1: 192 (1602). The äga Rosstienist göra, och widerredo hafwa .. en wäl utrustat karl .. och ther till ett Örse. Lagförsl. 34 (1609). Han war then Riddaren raske, / Som främst kom på ett Örs. Bureus Nym. 11: 9 (1637). Hingst eller örs, fullgod att inmönstras till frälserusttjenst, skulle, enligt konung Magnus’ stadga af 17 Juli 1345, hafva ett värde af fyratio mark penningar. Möller Jordbr. 74 (1881).
Spalt Ö 258 band 39, 2023