Publicerad 2023   Lämna synpunkter
ÖRS œr4s, förr äv. ÖRSE, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(orse 1604. årse 1602. örs 1637 osv. örse 16091617)
Etymologi
[fsv. örs, ors; liksom fd., ä. d. ørs av mlt. ors, örs, etymologiskt identiskt med HORS, sbst.1; formerna på -e sannol. eg. l. åtm. urspr. dat. sg.]
(numera bl. ngn gg, i skildring av ä. förh.) om stridshäst; förr särsk. i sådana uttr. som sitta å örse, göra krigstjänst till häst; jfr HORS, sbst.1 slutet. Han skal sielf sittie å årse sine som lagh säger. SUFinlH 1: 192 (1602). The äga Rosstienist göra, och widerredo hafwa .. en wäl utrustat karl .. och ther till ett Örse. Lagförsl. 34 (1609). Han war then Riddaren raske, / Som främst kom på ett Örs. Bureus Nym. 11: 9 (1637). Hingst eller örs, fullgod att inmönstras till frälserusttjenst, skulle, enligt konung Magnus’ stadga af 17 Juli 1345, hafva ett värde af fyratio mark penningar. Möller Jordbr. 74 (1881).

 

Spalt Ö 258 band 39, 2023

Webbansvarig