Publicerad 2021   Lämna synpunkter
ÅGA å3ga2, sbst.1, äv. AGA a3ga2, sbst.3, förr äv. ÅGE, r. l. m.
Ordformer
(aga 1951 osv. åga 1773 osv. åge 17251909)
Etymologi
[sv. dial. age, aga, oga, åga; eg. samma ord som AGA, sbst.1, l. möjl. som ÅHÅGA, sbst. (l. åtm. ombildat i vissa dial. i anslutning härtill)]
(† utom i slutet) oro l. bekymmer; särsk. i uttr. ligga på åga (se slutet). Swedberg Ordab. (1725). Fast du qväljs af lifvets åga. / Död och lif är dig en plåga. Kellgren (SVS) 1: 135 (c. 1790). Han hade åga om allting. Larsson i By Jord 225 (1918). — särsk. (numera bl. bygdemålsfärgat l. i Finl.) i uttr. ligga på åga, ligga o. vänta, särsk.: ligga sömnlös av rädsla för att inte vakna i rätt tid. Sahlstedt (1773). Ty man ”låg på åge”, som det hette och vaknade vid minsta prassel. JmtP 10/4 1909, s. 4. Vaka eller ligga på åga. VeckoJ 1918, s. 478.

 

Spalt Å 35 band 38, 2021

Webbansvarig