Å, prep. o. adv.2 ssgr (forts.; jfr anm. sp. 12):
(II 3) Å-BJUDA. (†) påbjuda (se d. o. 2) (ngt); äv. med indirekt personobj. (äv. med sakobj. ersatt av prep.-förb. inledd av till). Hwad plicht, peen och straff then böör, som Löner sig undan Cronones tienest, då han åbiuds till Rijkzens wärn. ÄSvBiogr. 1–2: 64 (1617). Ingen .. (suverän är) förplichtad, at hålla thet gådt och gildt som en annan stadgar och åbiuder. Girs Edelh. B 2 b (1627). När något osz til heder och tienst åbiudes. Schmedeman Just. 1161 (1687).
