Publicerad 2023   Lämna synpunkter
ÄSS äs4, konj.
Ordformer
(äss 1915 osv. äst 1696)
Etymologi
[sv. dial. äss, äv. äst, ärs, erså m. fl. former; jfr nor. nn. erså; sannol. uppkommet ur det bisatsinledande uttr. är det så att (se Teleman i Lekt och lärt. Vänskrift till Jan Einarsson (2006))]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) inledande villkorsbisats: om. Att een sig .. , äst man elliest richtigt dhen tillslagne löning bekomme, någorlunda uppehålla kunde (av anställningen). VDAkt. 1696, nr 510. Gud nåde dig, mor, äss du talar om slikt som – skåran. Johansson Varseln. 60 (1915). Gå ut, äss vädret tillåter, och det ska det väl, och se cortègen. GbgP 1952, nr 116, s. 1. Men äss det är så att du inte har annat för dig så kan du ta och skriva av den här krumeluren åt mig. Ekman Häxring. 123 (1974).

 

Spalt Ä 420 band 39, 2023

Webbansvarig