Publicerad 2023   Lämna synpunkter
ÖVERMÅTTIG ø3ver~mot2ig, adj.; adv. = (†, HH 20: 267 (c. 1640)), -T (MariefredT 22/5 1869, s. 2, osv.).
Ordformer
(öffuermåtughe, sg. best. 1526. övermåttig (-f(f)v-, -fw-, -htt-) c. 1640 osv.)
Etymologi
[av mlt. övermātich, ssg av ÖVER o. mātich (jfr MÅTTIG), avledn. av māte (se MÅTTA, sbst.2); i y. språkprov sannol. (åtm. delvis) bildat till ÖVER-MÅTT l. ÖVERMÅTTAN]
(numera mindre br.) omåttlig (se d. o. 2) l. övermåttlig; äv.: oöverstiglig. Thenne öffuermåtughe clarheeten. 2Kor. 3: 10 (NT 1526; Bib. 1999: överväldigande). Det skulle blifwa ett öfwermåttigt hinder för mig uti mina drygaste Ämbets göromål. VDAkt. 1776, nr 282. Då all öfvermåttig vidlyftighet bör undvikas. Skandia 1: 75 (1833). Det är lätt att gripas av övermåttig fartglädje och då kan det sluta illa. GbgP 16/3 1980, s. 29.

 

Spalt Ö 579 band 39, 2023

Webbansvarig