Publicerad 2023   Lämna synpunkter
ÄLMSELD l. (o. numera bl.) ELMSELD äl3ms~el2d, förr äv. HELMSELD, r. l. m.; best. -en; pl. -ar. Anm. I enlighet med dåtida nystavningsnorm upptogs inte ELMSELD under E i SAOB utan hänsköts till uppslagsformen ÄLMSELD.
Ordformer
(förr äv. skrivet ss. två ord; elms- 1795 osv. helms- 1784–1852. älms- 1889–1946; se för övr. ELD)
Etymologi
[efter t. (sankt) elmsfeuer, till det it. helgonnamnet Elmo l. Ermo, möjl. förvanskning av Erasmus, sjöfararnas skyddshelgon; senare leden är ELD. — Jfr ELIAS-ELD, HELENAELD]
sanktelmseld; jfr ELIAS-ELD, FEG-ELD, HELENAELD, TELMSELD, VÄDER-LJUS. Björkegren 1270 (1784). En annan werkan af elektrisitet i luften, än åskan, är det som kallas elmseld; den består af små lysande lågor, som wisa sig på spetsiga ting. Berlin Lsb. 377 (1852). Månen sken in, men dess kyliga skimmer / tycktes mig likna den elmseld, som blossar / öfver en mast, när det kvällas på haf. Fröding Stänk. 152 (1896). Elmseld yttrar sig som en enkel (Helenaeld) eller dubbel (Castor och Pollux) låga från föremålens spetsar. BonnierKL (1923).

 

Spalt Ä 113 band 39, 2023

Webbansvarig