| Publicerad 2023 | Lämna synpunkter |
ÄFSING, sbst.1, äv. EFSING äf3siŋ2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
vävn. om den trådända av varpen som inte kan vävas slut, rest av varp; i sht i pl.; jfr DRUM 2. Att tuppen hade hon .. bundet äfsingar om wingarne, hwilka .. funnes ännu qwar. UUKonsP 10: 40 (1673). Med æfsingar får man intet sy åt manfolk, ty det ær farligit nær de komma på siön. SkrGAAkad. 15: 171 (1772). Du tog väl vara på äffsingarna när du klippte ner väfven i går? Hedenstierna Jenny 237 (1893). Såvidt möjligt sökte man i hvarje lärftsväf spara ett stycke tyg med vidhängande äfsingar (varp) till ett ”handklä”. Fatab. 1914, s. 111 (1909). Jag har ständigt äfsingarna efter mattvävar till hands att knyta om påsar till kylboxen med. ÖgCorr. 13/11 1968, s. 11. — särsk. (†) bildl., om omotiverat övermått l. onödig tidsutdräkt; särsk. i sådana uttr. som (göra) långa äfsingar; i sht i förb. med negation l. inskränkande bestämning. Emedan det går nog fort, att ankomma, bli kär och förlofwas på samma afton. Dock på landet göra ej sådana naturbarn långa effsingar. SvLittFT 1837, s. 504. Jag skulle .. gärna se, att godkännandet af nya läroböcker utan några äffsingar lemnades åt öfverstyrelsen. SD(A) 29/11 1906, s. 7. Det var, som ett bondeuttryck lyder, inga långa äfsingar. PT 1909, nr 293 A, s. 3.
Spalt Ä 22 band 39, 2023