Publicerad 2021   Lämna synpunkter
ÅKA å3ka2, r. l. f. (SUFinlH 5: 110 (1616) osv.) ((†) n. Adlersparre HSaml. 5: 234 (1676), Martinson Kvinn. 209 (1933)); best. -an; pl. -or (RA II. 2: 321 (1617) osv.) ((†) -er SUFinlH 5: 110 (1616)).
Ordformer
(åcka 1617. åka (åå-) 1616 osv.)
Etymologi
[fsv. aka; till ÅKA, v.]
1) (utom i b numera bl. ngn gg) om enskild omgång av åkande (se ÅKA, v. (1,) 2); särsk. i fråga om skjuts av person, särsk. i uttr. bjuda på åka; äv. (numera bl. i skildring av ä. förh.) i fråga om transport av vara, särsk. om körsla (förr äv. om samkväm hållet i anslutning till utförd körsla, i ssgn KÖR-ÅKA); jfr ÅK, sbst. 1. Att J måge fåå blifwa widh edra körtzler eller ååker, som gammalt hafwer waritt. SUFinlH 5: 110 (1616). (Allmogen) Begere någon förskoningh på the stoora åckorne de åhrligen skole uttgöra, så att på ett mantall löper öfwer 60 lass att framköra. RA II. 2: 321 (1617). (Brottet) hade så slagit an på vederbörande myndigheter, att de genast bjödo honom på åka till ett storståtligt hus med starkare dörrar. Bergdahl Antip. 93 (1906). Det är för kallt .. att gå efter vägkanterna och vänta på åka. AB 10/12 1958, s. 7. — jfr HUS-, SLOTTS-, TOR-ÅKA. — särsk.
a) (numera bl. ngn gg) i bildl. anv., i uttr. ge ngn åka, (bryskt) avvisa ngn l. skälla ut ngn, ge ngn en skopa ovett. Gaf ifrigt tvärt den .. (otrogna) makan åka. / Med kåna! sköka! vrak! Triewald Lärespån 121 (c. 1710). (Han) brusade upp och gaf mig ordentligt åka, för att jag ville införa nya metoder och dirigera valen. Ahrenberg Männ. 5: 163 (1910).
b) [numera äv. uppfattat ss. ÅKA, v.] i uttr. bli åka av, i fråga om att (snabb) åkning är att vänta; äv. i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv. ”Ska hä bli åka af snart?” frågade bonden. NFreja 1841, nr 93, s. 2. Vad som än sker och hur agendan än blir i detalj, så lär det nog bli åka av. Och som all EU-politik påverkar det oss. SvD 29/6 2018, s. 2.
2) (förr) om (större) släde l. vagn som användes för skjuts l. transport; förr äv. dels om det som transporteras, särsk. om ngt som blivit hugget i skog, dels i oeg. anv., om ngt som liknar åka, ss. senare led i ssgn MULL-ÅKA; jfr ÅK, sbst. 2, ÅK-DON. (Eftersom allmogen) Huggit åkor, gärsel, stöör, brandwedh etc. i 24 åhr af samfelt skogh. Murenius AV 462 (1660). Vi hade Lindgrens hästar för vår vagn, där vi gungade behagligt och var det första gången, som jag åkit hyggligt uti egen åka. Muncktell Dagb. 2: 454 (1821). Typen (av slädar) höll oförändrad i sig till mitten av 1800-talet, då verkligt breda, brunmålade och lådliknande slädar, lydande namnet åkor, blevo på modet. Hillgren Delsbo 2: 36 (1925). — jfr BOND-, BRED-, KYRK-, PAR-, PINN-, SLÄD-, SLÄNG-, SPOL-, STEN-ÅKA.
Ssgr, se åka, v. ssgr.

 

Spalt Å 44 band 38, 2021

Webbansvarig