Publicerad 2021   Lämna synpunkter
YR y4r, n. (Oldendorp 2: 567 (1788: vattuyret) osv.) ((†) r. l. m. l. f. Broman Glys. 1: 351 (1711: Sniö-yrar), GHT 28/2 1893, s. 3 (: snöyren, sg. best.)); best. -et; pl. = (Weste (1807) osv.) ((†) -ar Broman Glys. 1: 351 (1711: Sniö-yrar)).
Ordformer
(förr äv. yh-)
Etymologi
[jfr nor. yr, fint o. tätt regn l. snöfall; till YRA, v.1]
(numera bl. ngn gg) yrväder l. snöyra; äv. mer l. mindre konkret; äv. i fråga om annat slag av yrande stoft l. ämne, särsk. ungefär liktydigt med: (kraftigt) våg- l. vattenstänk; jfr YRA, sbst.1 Olägenheet aff onaturlig storm Kiöld och Yhr. Rålamb Resa 88 (1658, 1679). Att dessa Jettegrytor på BohusLänska kusten stundom ligga så högt öfver Hafvets nuvarande vattenyta, att icke en gång yr, mycket mindre sjelfva vågen, räcker dem, bevisar blott att (osv.). Forsell Stat. 15 (1831). I yr och dam af folianter. Topelius (SLS) 1: 269 (1860). Yret hade gått öfver i ett kallt rägn, och snön smalt raskt. Berg Clerck 85 (1898). Medan yret piskar och stigen plånas ut flyr hans tanke till ungdomen och vad som varit. SvD(A) 5/2 1962, s. 4. — jfr SAND-, SNÖ-, VATTEN-YR.
Ssgr, se yra, v.1

 

Spalt Y 60 band 38, 2021

Webbansvarig