Publicerad 2021   Lämna synpunkter
YMMEL, n. (Brahe Kr. 31 (c. 1585), Widekindi G2A 281 (c. 1676)), äv. r. l. m. (RR 1570, s. 123 a (rättat efter hskr.), Widekindi G2A 207 (i handl. fr. 1614)).
Ordformer
(ymmel (ÿ-, -ll) 1570c. 1676. ömmel c. 15851712)
Etymologi
[jfr fgutn. ymil, ä. d., d. dial. ymmel, øm(m)el; till YMLA]
(†) mummel l. viskning(ar) l. tissel o. tassel; misstänksamhet l. (i smyg florerande) rykte. (Att) iblandh menige Man(n) i Smålandh och Östhergöttlandh skall wa(n)ke een ond ÿm(m)ell och grunck, thervdaff E. K:tt befruchter, att sigh någett vpror kunne förorsakes. RR 1570, s. 123 a (rättat efter hskr.). Effter mykit ymmel går i församblinge om truldom, swartekonst, leffian och andre wi[d]skipelser. SynodA 2: 48 (1586). Så swäfwade .. lijka som ett Ymmel, med någre Misztankar, emellan begges Mayesteter aff Swerige och Dannemarck. Widekindi G2A 281 (c. 1676). Spegel 578 (1712).

 

Spalt Y 15 band 38, 2021

Webbansvarig