Publicerad 2017   Lämna synpunkter
VINGEL viŋ3el2, äv. 40, sbst.1, r. l. f.; best. -n; pl. (tillf.) vinglar.
Etymologi
[etymologiskt identiskt med VINGEL, sbst.2 — Jfr TRINGEL]
kortsp. i vira, om bud (se d. o. 5) varvid spelföraren vänder upp talongens två översta kort o. bestämmer ett av dem till trumffärg; äv. om spel (se SPEL, sbst.1 7 l ε) i vira. Ett särskildt slags turné är s. k. vingel. Wilson Spelb. 315 (1888). Skrala kort det här .. jag säger vingel sju i alla fall, fastän det barkar åt skogen. Fröding ESkr. 2: 32 (1891). Läggs turné, vingel eller tringel, har spelaren till vänster om den som lagt sitt spel rätt att turnera, vingla eller tringla efter. Werner o. Sandgren Kortox. 77 (1949). — jfr EFTER-, OM-VINGEL.
Avledn.: VINGLA, v.1 kortsp. i vira: bjuda l. spela vingel. Sundén (1892).

 

Spalt V 1222 band 37, 2017

Webbansvarig