Publicerad 2017   Lämna synpunkter
VINGA viŋ3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[till VINGE, sbst.2, l. retrograd bildning till VINGAD. — Jfr BEVINGA]
1) (numera mindre br.) ge (ngn l. ngt) vingar (se VINGE, sbst.2 3); sätta fart på l. göra lättare o. d.; jfr VINGAD 3. Strax budbäraren .. / Med sporren vingande sin häst, aflägsnar sig. JGOxenstierna 5: 188 (c. 1817). Låt glädjen vinga dina trötta steg. Fahlcrantz 3: 183 (1864). Klangen af den ädla metallen vingade värdens fötter, och han ilade ut. Rydberg Frib. 301 (1877). När tanken vingas, måste ordet ock. Hallström LegDr. 18 (1908). En tung arbetstid, men alla bördor vingades av segerhymnernas omätliga jubel. Högberg JesuBr. 1: 64 (1915). Östergren (1967).
2) [jfr sv. slang vinga till, slå till (Langenfelt OffJarg. 307 (1947)), vinga, slå, smälla (Gibson (1969))] (starkt vard.) motsv. VINGE, sbst.2 3 f: slå l. örfila (ngn). Därmed vingade han iväg Emanuel så att denne for i väggen. Hammenhög PoB 505 (1931).
Särsk. förb. (till 2; numera mindre br., starkt vard.): VINGA UNDAN10 32, äv. 40. skicka undan (ngn) med en viftning l. ett slag. Bakom vedlårn .. fick hon vara helt i fred, och ingen vingade undan henne, därför att hon var i vägen. Browallius ParDagg 145 (1957). Östergren (1967).

 

Spalt V 1208 band 37, 2017

Webbansvarig