Publicerad 2017   Lämna synpunkter
VIMSIG vim3sig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr sv. dial. vimsen; till VIMS l. VIMSA]
som vimsar l. irrar omkring; förvirrad l. virrig, särsk. i uttr. vimsig i plymen (se PLYM 3); äv. överfört, om text l. yttrande o. d. PedT 1894, s. 372. Den vimsiga familjen, som fladdrar åt alla håll och kanter. DN(A) 1932, nr 130, s. 20. Där satt (mås)ungarna alla tre och vickade och såg rädda och något vimsiga ut (efter att ha ramlat ur boet). FoFl. 1943, s. 191. I de vimsiga skriverierna finns praktiskt taget ingenting som har med verkligheten att göra. MorgT 1948, nr 242, s. 4. Man är så vimsig när man är förälskad. Ingemarsson SmåCitr. 16 (2004).
Avledn.: VIMSIGHET, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara vimsig; jfr vims. Hellberg Samtida 1: 110 (1870).

 

Spalt V 1141 band 37, 2017

Webbansvarig