| Publicerad 2014 | Lämna synpunkter |
VANK vaŋ4k, sbst. oböjl., r. l. m. (OPetri 1: 422 (1528) osv.) ((†) n. PErici Musæus 4: 129 a (1582), Sahlstedt (1773)).
1) (†) vacklan l. tveksamhet l. vankelmod. Itt stadigt sinne, som .. i ord oc gärningar låter altidh .. lysa sin stadigheet, at man ingen hweekachtigheet eller wanck theruthinnan see eller spörja kan. Schroderus Pac. 200 (1616). Din trohets Lofwen dock ey wanck ell’ skiffte lijder. Lillienstedt Christus A 4 b (1694).
2) defekt l. skavank l. ofullkomlighet o. d.; särsk. om kroppsligt fel l. lyte; i sht förr äv. om (moraliskt) klandervärt beteende l. handlande; särsk. dels i uttr. utan vank, dels i sådana mer l. mindre pleonastiska uttr. som utan vank och brist l. lyte l. fel. Booskap som ingen wanck, smitto, eller brist hadhe. OPetri 1: 422 (1528). Then som vmgår vtan wanck. och gör thet rett är, och talar sa(n)ningena aff hiertat. Psalt. 15: 2 (öv. 1536). At Gudh befalte slachta ena .. koo, vthan wanck och lyte. PErici Musæus 4: 129 b (1582). (Gud) förläne mig den nåden at jag omsider måtte finnas för hans Ansickte utan fel eller wanck. Lagerström Bunyan 2: 46 (1727). Må vi också finna vank och brist i Dalins poesi, i hans prosa, i hans häfdateckning, men (osv.). 2SAH 59: 481 (1882). Det finns ej den minsta vank, ej den ringaste skada tillfogad kolossen. Lagergren Minn. 9: 68 (1930). Han drog i axelremmen och fann den intakt och utan vank. Parling FrVildm. 55 (1995).
Spalt V 260 band 37, 2014