Publicerad 2012   Lämna synpunkter
UTRUM ut3rum2 l. ɯ3trum2, sbst.1, n. oböjl.
Etymologi
[av lat. utrum, endera av två, substantiverat n. sg. av uter, vilkendera; besläktat med VARKEN]
språkv. genus omfattande de substantiv vilka (grammatiskt) ersätts av pron. ”den”, n-genus. Beckman SvSpr. 76 (1904). I modern svenska är substantivet antingen utrum eller neutrum. Sjögren TermSpråkv. 56 (1979).

 

Spalt U 1195 band 36, 2012

Webbansvarig