Publicerad 2009   Lämna synpunkter
TUDDIG tud3ig3, adj.
Etymologi
[sv. dial. tuddug, tovig; möjl. till TUDDE l. TUDDA]
1) (numera mindre br.) som är oredig l. tovig l. skrynklig. Bremer Hem. 1: 245 (1839). På halsen är .. (isbjörnarna) tuddiga av allt skrubbande mot berget. SvD(B) 20 ⁄ 3 1956, s. 8. Gubben som hade tuddigt vitt hår. Ekman Springkäll. 121 (1976).
2) (numera bl. tillf., vard.) bildl., om person: som är tafatt l. hämmad. (När de andra) pratar på av hjärtans lust och kommer med egna åsikter, står Greta och Olle tuddiga och stammande. Idun 1952, nr 6, s. 8. Innan han kom in i hennes liv var hon blyg och tuddig, hämmad av en sträng puritansk uppfostran. Idun 1953, nr 37, s. 10.
Avledn.: TUDDIGHET, r. (numera bl. tillf., vard.) till 2. (Boken) Tala bättre är precis vad vi alla behöver lära och läsa för att kunna byta ut tuddigheten mot säkerheten, svamlet mot klarheten. Idun 1950, nr 17, s. 4.

 

Spalt T 3061 band 35, 2009

Webbansvarig