Publicerad 2008   Lämna synpunkter
TRUMF trum4f, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. (†) -ar (Möller (1790), Auerbach (1915)); -er (Dalin (1854), Auerbach (1915)).
Ordformer
(tromf 1795–1805. tromp 1753–1872. trumf (-ph) c. 1740 osv. trump (-pp) 1564–1880. trumpf 1798)
Etymologi
[jfr nor. trump, nl. tromp; möjl. etymologiskt samhörigt med t. trumpf, kort, tjockt trästycke, besläktat med TRUM, sbst.1, 2, l. (liksom nl. tromp, mynning på skjutvapen) ytterst av ffr. trompe, trumpet (se TRUMPA). — Jfr TRUMFIG]
(i fackspr.) på kanon l. annan artilleripjäs: munstycke anbragt ss. förstärkning; äv. (numera mindre br.): utsvälld l. utsvängd mynning på pistol l. gevär o. d.; jfr TRUMPET-MYNNING. ArkliR 1564, avd. 43. Pjesernes vanliga längd eller 17 kaliber delas i 18 lika delar, och fördelas så, att kammarstycket erhåller 5, tappstycket 4, långa fältet 7 och trumfen 2. KrigVAT 1843, s. 13. I och för riktningen voro kanonerna förut alltid försedda framtill med en trumf, som på samma gång den stärkte mynningen tjenade till fäste för kornet. Palmstierna Artill. 121 (1872). En gevärspipa indelas i kammarstycket, långa fältet och trumfen. Alm ArmEldhandv. 39 (1953).

 

Spalt T 2691 band 35, 2008

Webbansvarig