Publicerad 2008   Lämna synpunkter
TRUM trum4, sbst.1, förr äv. TRUMME, sbst.1, r. l. m.; best. trummen; pl. (†) trummar AWollimhaus Vitt. 30 (1670).
Ordformer
(drumme 1712. trum 1681 osv. trumme 1640–1890. trummen, sg. best., c. 1645–1893)
Etymologi
[sv. dial. trum; jfr nor. dial. trumm, mule; sannol. etymologiskt identiskt med TRUM, sbst.2 — Jfr TRUMF, sbst.1]
(numera föga br.) mule l. nos. Linc. Vvv 1 b (1640). Grimmorna .. woro sällsamma; .. (en) rem fästades mitt på stången och gick fram ofwan för trummen. Linné Öl. 135 (1745). För att få lätta barnsängar .. nappar (bruden) betslet skyndsamt af hästen och slår honom öfver trummen. Rääf Ydre 1: 115 (1856). Lundell (1893).

 

Spalt T 2691 band 35, 2008

Webbansvarig