Publicerad 2006   Lämna synpunkter
TORMENTERA, v. -ade.
Ordformer
(tor- 16381841. tour- c. 1780. tur- 1693)
Etymologi
[jfr mnl. tormenteren (nl. tormenteeren), eng. torment; av fr. tourmenter, till ffr. to(u)rmenter, vrida, plåga, pina, till tourment, redskap l. dyl. att vrida ngt med, plåga, smärta, till lat. tormentum, dets., l. möjl. av mlat. tormentare, av lat. tormentum (se ovan), till lat. torquere, vrida, plåga, pina (se TORKVERA). — Jfr TORMENTILLA, TORS, sbst.1, TORSION]
(†) plåga l. pina (ngn); vålla (ngn) obehag l. irritera l. besvära (ngn), äv. dels utan l. med underförstått obj., dels med sakobj.: (i sht omedvetet l. gm tanklöshet) handskas ovarsamt l. fara illa fram med. Sedan iag af henness stariga och oskeliga fadher lenge .. är tormenterat wårdhen. HSH 19: 381 (1638). Den längtan jag har att få weta hwadh esperence jag kan hawa att aldrig mer skiljas från mina ädla Engell turmenterar natt och dag. Stenbock o. Oxenstierna Brefv. 1: 76 (1693). (Han) satt med hatten i hand, hvilken han till tidsfördrif tormenterade grufligt. Knorring Qvinn. 1: 168 (1836). (Dåliga böcker) äro lika tormenterade och ryggbrutna .. som de goda. Knorring Skizz. I. 1: 72 (1841).

 

Spalt T 2058 band 35, 2006

Webbansvarig