Publicerad 2005   Lämna synpunkter
TJIM ɟim4, n.; best. tjimmet.
Ordformer
(chim 1897. kim 19251931. tjim (-mm) 1888 (: ”tjim”visor) osv.)
Etymologi
[möjl. av ljudhärmande ursprung. — Jfr KIM, sbst.4]
(vard.) förlustelse l. skoj; äv. övergående i bet.: munter (o. högljudd) tillställning l. samvaro, glam o. d.; numera i sht i förb. med tjo (se d. o. II). Anm. Ordet uppfattas stundom ss. ett adj. o. används rent adjektiviskt med bet.: skojig. Fröding NyttGam. 85 (1897). I valsens hvirflar .. kommer ni hvarken att sakna varietén, tingeltangel eller annat tjim som kontinentens Sodom och Gomorra ha i massor. Carlsson HelaSthm 224 (1912). Å, låt mig nu se hur en riktig prins bor, det skulle vara tjim, förstår ni. Essén KessGen. 225 (1915). Det var tjo och det var tjim och där kom ett halvt dussin oklädda damer utrusande. SvD 10 ⁄ 12 1997, s. 37.
Ssg: TJIM-VISA. (†) enkel o. trallvänlig visa, slagdänga (se d. o. 3). Benzon Lundag. 25 (1888).
Avledn.: TJIMMA, v. [jfr kimma, v.1] vara glad o. uppsluppen; stoja l. glamma; i sht i förb. med tjoa (se d. o. 2). IllSvOrdb. (1955). Under .. (lucia)natten springer alla skolbarn omkring och tjimmar så att de inte orkar gå i skolan dagen därpå. DN 12 ⁄ 12 1968, s. 10.

 

Spalt T 1661 band 34, 2005

Webbansvarig