| Publicerad 2005 | Lämna synpunkter |
TITAN tita4n, sbst.1, om person m. ⁄ ⁄ ig., om sak r. l. m.; best. -en; pl. -er.
1) i den grekiska mytologin: gudaväsen tillhörande en ä. (från Uranus o. Gaia härstammande) gudasläkt; i sht i pl.; särsk. om de sex sönerna (o. de sex döttrarna) till Uranus o. Gaia (vilka besegrades av Zeus o. nedstörtades i underjorden); stundom (i sht i vitter stil) icke strängt skilt från l. liktydigt med: gigant (se d. o. 1); äv. i oeg. anv., om ngn som utmärker sig gm ovanlig storlek l. kraft o. d.: jätte (se d. o. 2) l. rese (se RESE, sbst. 2) l. gigant (se d. o. 3). Titanerne eller Jettarne, som woro Himmelens och Jordenes Barn. Ehrenadler Tel. 14 (1723). De ofanteliga Titanerna uti Magellanska Sundet hafwa aldrig warit til, annorstädes än uti Poeters upeldade inbillning och Sjömäns dickter. Fréville Söderh. 1: Föret. 6 a (1776). Vid det mödosamma bestigandet af dessa klippor .. skulle man tro sig klättra på Titanernes hopstaplade berg. VetAH 1814, s. 111. Som de gamla Titanerna .. är han väl fallen i den olika striden emot lyckligare, men ej högre Makter. Tegnér Brev 2: 142 (1820). Titaner, (dvs.) söner och döttrar af Uranus och Gäa. Dalin (1854). Vi känna alla sagan om Prometheus, titanen, som från himmelen röfvade kulturens heliga gnista. Lundegård Prom. 1: 28 (1893). Utom Kronos äro titanerna abstraktioner eller innehållslösa namn. Nilsson GrRelH 20 (1921).
2) i bildl. anv. av 1.
a) om person med tanke på andliga egenskaper (ss. begåvning l. handlingskraft l. mod) l. lärdom l. makt(ställning); äv. med bibet. av (gagnlös l. utsiktslös) upproriskhet l. trotsighet (mot högre makter): upprorsman, himlastormare. Mången i skryt är Titan, fast han är dvärg i geni. Atterbom Lyr. 2: 112 (1820). Det var en tid .. då, väckt af en titan i snillets och lärdomens verld, af Rudbeck, den tanken (osv.). Cygnæus 5: 41 (1841). Efter detta förlorade Tiberius fullständigt jämvikten. Dittills hade han varit en titan i kraft – nu blev han en titan i lidelse. Grimberg VärldH 4: 364 (1930). Titanen som bär i sitt kvalda bröst / all smärtans världsorkester, / vem ger dock som han heroisk tröst / och styrka åt jordens gäster. Bergman TrAllt 186 (1931). En serie självmord bland näringslivets störtade titaner väcker .. betänkligheter. DN 29 ⁄ 7 1993, s. A2. Mannen som präglat vårt 1900-tal, titanen Strindberg. DN 4 ⁄ 6 2000, s. B1.
b) (numera föga br.) om ngt sakligt, särsk. om naturföreteelse l. om byggnadsverk l. fartyg o. d. (Hösten) är den glupskaste Titan, som nekar, / Att skona båd’ Gudars och Menniskors ätt. Wadman Saml. 1: 85 (1830). Wennerberg 1: 30 (1881; om Colosseum). (Den engelska eskadern) var en grupp hafvets titaner, som nu helt fredligt gledo fram, liksom medvetna om att ingen gärna skulle trotsa dem. Melander Långtur 201 (1896). Högskogen med sina pelarlika, väldiga titaner. Granvik Centralafr. 86 (1927). Klinckowström Minn. 1: 258 (1933; om berg).
TITANISM104, r. l. m. i sht litt.-vet. till 2 a, om egenskapen att vara titanisk. I (Tegnérs dikt) ”Jätten” grinar det ondas makt och titanismen i solsången håller på att gå öfver i satanism. GHT 13 ⁄ 7 1910, s. 4. Människan skall böja sig för det som är högre än människan. I titanismens ställe träder dyrkan av ”den okände guden”. ÅbKristHum. 1964, s. 42.
Spalt T 1624 band 34, 2005