Publicerad 2002   Lämna synpunkter
SÄLTA säl3ta2, sbst.3, r. l. f.; best. -an.
Etymologi
[sv. dial. sälta; etymologiskt identiskt med SÄLTA, sbst.1; jfr äv. SÄLTING]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om växt som förekommer på salthaltig mark l. har saltaktig smak.
a) växten Eleocharis palustris (Lin.) Roem. & Schult., knappsäv; jfr SÄLTING 2 b. Sälta kallades .. (det) som i Roslagen och österbotn kallas Sälting (dvs. knappsäv) och altså är vida skild ifrån ölänningarnes Sälting (havssälting). Kalm VgBah. 204 (1746). Knappsäf, Sälta, Sälting .. Gräset ätes begärligt af swinkreatur. Rothof 245 (1762). Retzius FlOec. 663 (1806).
b) växten Triglochin maritimum Lin., havssälting; jfr SÄLTING 2 a. I skärgården travade man omkring i vikarna och skar bladvass och ”sälta” som sades vara ett bra mjölkfoder. ÖgCorr. 7 ⁄ 8 1968, s. 6. I skärgårdsvikarna växte den åtråvärda ”sältan” — sjögräset — som ansågs vara bra mjölkfoder. Därs. 17 ⁄ 6 1971, s. 12.

 

Spalt S 16184 band 33, 2002

Webbansvarig