Publicerad 2000   Lämna synpunkter
SYNE sy3ne2, sbst.2, n.; säkert anträffat bl. i sg. obest. Anm. Beträffande singularformen synet se SYN, sbst.2 anm. 4:o.
Etymologi
[sannol. ombildning av SYN, ansikte (se SYN, sbst.2), möjl. med anslutning till ord som ANLETE, ANSIKTE, TRYNE; jfr äv. det i ä. sv. dial. endast en gång belagda syne, ansikte]
(numera föga br., vard.) ansikte, syn (se SYN, sbst.2 7). Det var .. för mörkt för mig att kunna urskilja hans drag och se hans syne. Wallin Bref 240 (1849).

 

Spalt S 15651 band 33, 2000

Webbansvarig