| Publicerad 2000 | Lämna synpunkter |
SVÄRMARE svær3mare2, om person m.//(ig.), om djur m. l. r., om sak r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
I. om (mans)person.
1) (†) motsv. SVÄRMA 2 b, 4: person (man) som far l. strövar l. stryker omkring; särsk. motsv. SVÄRMA 2 b α, om ryttare (soldater). (Sv.) Swärmare, (fr.) coureur. Möller (1745). Först om wåren 1744 lät efterträdaren hålla husesyn, hwars omkostnad i anseende till tractamenter för en hel hop swärmare i en hel wecka bindes wid min moders ben, och snart sagdt utblottade hennes lilla matförråd. Nyrén Charakt. 29 (c. 1765). Man såg på en gång röken af 200 brinnande byar. Nedåt Meissen skickades Holk med sina swärmare, hwilka der huserade på det förfärligaste sätt. Fryxell Ber. 6: 317 (1833). Till följe af sin andra egenskap (dvs. kullstötningskraften) kan ryttaren tjena såsom svärmare för att utföra ett anlopp mot ett fiendtligt batteri. Sylvan Vial. 1: 175 (1863). Björkman (1889).
2) (numera knappast br.) motsv. SVÄRMA 5: rumlare (se d. o. 2), rucklare, svirare; äv. om l. med inbegrepp av tanke på bullrande l. stojande o. d. (i dryckenskap), övergående i bet.: larmande l. bråkig l. våldsam person. Leuchowius Zader 311 (1620). På Swärmares wijs. Linc. H 6 a (1640). Svärmare .. (dvs.) En som dundrar och bullrar i dryckenskap och fylleri. Schultze Ordb. 5225 (c. 1755). Den liderligaste och gudlösaste lefnad gör städerne bullrande .. och deras innewånare osäkre för swärmares och fyllhundars öfwerwåld. Bergeström IndBref 56 (1770). Några svärmare som gjorde oväsen på gatan. Weste FörslSAOB (c. 1817). Cannelin (1939). — jfr NATT-, STOR-SVÄRMARE.
3) (†) motsv. SVÄRMA 6: upprorsmakare. (Sv.) Swermare, (lat.) Concidator, plebis, fax & tuba seditionis. Schenberg (1739, 1747).
4) motsv. SVÄRMA 7: person (man) som (lätt) hänger sig åt svärmeri (se d. o. 3), svärmisk person; drömmare l. fantast l. överspänd idealist o. d. Wij eder än nw .. förmana wele, ati .. eder icke vtaff någre Swermare eller lygnafftigt szelskap .. eder bedrage wele till någen vhörsamhett. G1R 13: 201 (1541). Patriotiske Svärmare. GT 1786, nr 42, s. 2. Tiden (är) inne för svärmare i Religion, Filosofi, Politik och Vitterhet att uppträda. ACafKullberg i 2SAH 8: 145 (1817). Vi drömmare, vi svärmare, vi dårar, / som tro på något mer, än stundens skiften, / och bryta malmen till en framtids gull. Sturzen-Becker 5: 226 (1859). En svärmare för teater och vitterhet, som sedermera gick i kyrkans tjänst. NärGickSkol. 145 (1934). När denna trosvisshet till den grad bedårar människan med sin dynamik, att hon glömmer allt annat — då blir hon en svärmare, som misskänner verkligheten. Ruin SjunknH 193 (1956). Jersild 50Fräls. 30 (1984). — jfr ANDAKTS-, ANTIK-, KÄNSLO-, NATT-, NATUR-, REVOLUTIONS-, SKÖNHETS-SVÄRMARE m. fl. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) motsv. SVÄRMA 7 a: man som svärmar för en kvinna; förälskad man. Aldrig kunde jag tro, at min spitsnäsiga Syster skulle göra Omar til en Svärmare. Björn Besynn. 31 (1792). Han helsar näsen, han helsar sunden / och seglar tätt under gudalunden / der sista sommar, så mången natt, / den glade svärmarn med Ingborg satt. Tegnér (TegnS) 4: 84 (1824). Meurman (1847).
b) motsv. SVÄRMA 7 b: person (man) som hänger sig åt religiöst svärmeri, (se d. o. 3 b); religiös fanatiker; särsk.: person som är anhängare av villolära; kättare. The papister och svärmare hafva uthi mässan och andre slike tidegiärder månge ceremonier och kyrkioseder inmängdt. RA I. 1: 362 (1544). Werlden är nu så full aff Secter och Swärmare, som uthropa Dopet för ett vthwärtes Tingh, icke aff stoort wärde och gagn. Rudbeckius Luther Cat. 209 (1667). Att förolämpa, smäda och förkättra, under det namnet Pietist, Swärmare. Silvius Öfvercons. 65 (1726, 1730). Det .. var sed hos de fromma buddhaistiske svärmarne att i och för religiösa öfningar och betraktelser ofta längre tid draga sig tillbaka från verlden och söka ensamheten i bergsklyftor och hålor. Sydow Lübke 64 (1871). Kanske var .. (skolläraren) en av de nya kättarna eller svärmarna från Karesuando, undrade folket. Westeson ÖdemProfLärj. 24 (1922). Pietisten och svärmaren Rutström. BonnierLM 1954, s. 212. — jfr ANDAKTS-, RELIGIONS-, SAKRAMENTS-SVÄRMARE.
II. om djur.
2) entomol. motsv. SVÄRMA 1 b, 2 a; särsk. om fjäril tillhörande familjen Sphingidae av överfamiljen Sphingoidea (som bl. a. kännetecknas av att fjärilarna snabbt förflyttar sig mellan de blommor vilkas nektar de suger), svärmarfjäril; i pl. äv. om familjen; förr äv. om den till familjen Gyrinidae, virvelbaggar, hörande skalbaggen Gyrinus natator Lin. Svärmare (Sphingidæ) .. bilda .. en motsats till dagfjärilarne. 1Brehm III. 2: 87 (1876). Den lifligaste rörelsen (i en damm) underhålles .. af den mångsidige svärmaren (Gyrinus natator). Santesson Nat. 58 (1880). Med säkerhet spelar väl lukten en framstående roll vid svärmarnas nattliga blombesök. BotN 1905, s. 183. Ludna svärmare fladdrade kring i slingerväxterna. Kihlman Idyll 264 (1936). Svärmarna utgör en karakteristisk, systematiskt väl avgränsad familj. DjurVärld 3: 351 (1963). — jfr DAG-, LIGUSTER-, OLEANDER-, POPPEL-, SKYMNINGS-, SNABEL-, TALL-SVÄRMARE m. fl. — särsk. i utvidgad anv., om vissa fjärilar som ej hör till överfamiljen Sphingoidea men som liknar svärmarna till utseende o. sätt; ss. senare led i ssgr (jfr BASTARD-, GLAS-, HUMLE-, SKUGGVINGE-SVÄRMARE m. fl.).
3) (†) motsv. SVÄRMA 2 a: fjärilsfisken Chætodon vagabundus Lin. (som uppträder i stora svärmar). Den mest utbredda arten af .. (klippfiskarna Chætodon) är Svärmaren (Chætodon vagabundus eller pictus). 1Brehm III. 1: 214 (1876). Rebau NatH 1: 549 (1879).
1) (förr) om ett slags fyrverkeripjäs; särsk. om (sedan 1978 förbjuden) sådan, ej styrbar pjäs som vid avbrännandet utsprutade gnistor som for runt åt olika håll; äv. bildl.; jfr PETARD 2. HSH 28: 358 (1663). Blywichten till Raquet, Swärmares, Brännares, med dess Stockars, samt sättares, windares och Laddskyfflars Sorterande .. blifwer brukat. Grundell AnlArtill. 2: 27 (c. 1695). Vi gingo .. att bese illuminationen (för segern i Spanien). Ingen vagn (kunde) fara fram, utan att brinnande svärmare haglade om den. Berzelius Res. 57 (1812). Törneros Bref 1: 292 (1828; bildl.). Svärmare. Nyttjas för att utdrifva räf eller andra djur som gått under. Svederus Jagt 365 (1831). Den ”svärmare”, som (V. H.) Rochefort uppsändt, påståendet att hr Grévy skulle ingifva sin demission, betraktas af alla såsom en publicistisk fyrverkeripjes, hvilken till på köpet alldeles förfelat sin effekt. SDS 1887, nr 22, s. 2. Svärmare äro små, med rask stråleldsats fylda tjocka hylsor, som vid antändningen sättas i rörelse af de hastigt utströmmande gaserna. Ekenberg (o. Landin) 314 (1890). Svärmarna knattrade, solarna snurrade och raketerna stego i fräsande eldbågar mot natthimlen. Wilhelm BerByn 268 (1929). RiktprislHanssonPyrotekn. 1968, s. 2. — jfr ROSETT-, RÄV-, SALONGS-, SOL-SVÄRMARE.
2) bot. svärmspor. Fries BildVäxtv. 87 (1868). Den riktning, hvari vissa svärmsporer röra sig, lider inverkan av ljuset; dessa (kallas) fototaktiska. Denna de fototaktiska svärmarnes egenskap är icke bunden vid något särskildt färgämne, utan vid protoplasman som sådan. BotN 1879, s. 42.
(II 2) -ARTAD, p. adj. entomol. som liknar l. påminner om svärmarfjärilarna; i uttr. svärmarartade fjärilar, fjärilar tillhörande överfamiljen Sphingoidae (bestående av familjen Sphingidae, svärmarfjärilar); jfr arta V 3. DjurVärld 3: 351 (1963). —
(II 2) -FJÄRIL. entomol. svärmare (se d. o. II 2). Sjöstedt Västafr. 490 (1904). Acherontia atropos, en svärmarefjäril, kallad dödskallefjäril. 3NF 1: 98 (1923). —
-HOP. (-are- 1527. -ar- 1884 osv. -er- 1528) (numera bl. tillf.) hop av svärmare.
1) (†) motsv. svärmare I 1, 3. Ath Luther skwlle jcke heller wara thet förekastat, som en lööss swermare hoop bedriffwa. OPetri 1: 214 (1527).
2) (numera bl. tillf.) motsv. svärmare I 4. Du hörde ej till svärmarhopen heller, / Som tror att himlen stormas kan så lätt. Wirsén Sång. 259 (1884). —
(III 1) -HYLSA. (förr) hylsa (se d. o. 1 e) till l. på svärmare. AHB 66: 29 (1871). —
(III 1) -KISTA. (förr) om ett slags kistliknande fyrverkeripjäs fylld med svärmare; jfr kista 4. Dalin (1854). (Fyrverkeri)Programmet inleddes med svenska lösen .. Därefter följde 5 hjul i kulörer jämte en svärmarekista. AB 1890, nr 281, s. 2. —
(II 2) -LARV. entomol. larv (se larv, sbst.2) av svärmare. Svärmarlarverna är nakna, köttiga, ofta brokigt färgade. DjurVärld 3: 351 (1963). —
(I 2) -LEVNAD. (†) levnad (se d. o. 4) kännetecknad av rumlande l. sus o. dus. Stiernhielm (SVS) I. 2: 278 (c. 1654). —
(III 1) -SATS. (förr) sats (se d. o. 6 a) för l. i svärmare. Törner Fyrv. 39 (1885). Svärmaresatserna utgöras vanligen af mjölkrut 8 del. och gröfre kolpulver 1 del eller i dess ställe 2 del. Jernspån. Ekenberg (o. Landin) 314 (1890). —
(I 4) -SINNE. sinne (se sinne, sbst.2 7) hos l. utmärkande för svärmare; särsk. motsv. svärmare I 4 b. Icke ett qvietistiskt swärmarsinne, men ett religiöst barndomssinne, bör wara konstnärssinnets själ. SvLittFT 1835, s. 739. Det veka svärmar-sinnet. HemJournal 1930, nr 30, s. 6. —
(III 1) -STOCK. (förr) urholkad träkubb vari svärmarhylsa var anbringad då den fylldes med sats. Törngren Artill. 1: 42 (1794). KrigVAH 1808, s. 74.
B (†): SVÄRMER-HOP, se A.
Spalt S 15430 band 33, 2000