Publicerad 1998   Lämna synpunkter
SUPPURERA sup1ure4ra, l. -pɯ-, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(förr äv. skrivet supu-)
Etymologi
[jfr d. suppurere, fr. suppurer, ävensom eng. suppurate; ytterst av lat. suppurare, av sub, under (se SUB-) o. pus (gen. puris), var, rotbesläktat med FUL. — Jfr SUPPURATION, SUPPURATIV]
1) med. vara sig, varas, bli varig; i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. särsk.: varig. Då såret suppurerar och rundar sig minskas ärterna (som lagts i såret för att få det att vara sig) till en och förbindes dagel(igen) med grönt plåster. Meyerson SerafimInstr. 53 (i handl. fr. 1761). Var från suppurerande körtlar o. d. SFS 1920, s. 586. Lindskog o. Zetterberg (1981). särsk. (†) i utvidgad anv., i p. pf. i n. sg., substantiverat, om ngt klibbigt l. kletigt. Då förenämnde massa (i en ost) i öfrigt icke innehöll något suppureradt eller mask-aktigt, som annars är förträffeligt til pot-kes. VLBibl. Brev 2⁄7 1802.
2) (numera föga br.) i fråga om vulkan: få utbrott; anträffat bl. i bild, om person. En slocknad krater torde vara mest fördärvbringande, om den suppurerar på nytt. Lampén TLandsFinl. 183 (1918).
Särsk. förb.: SUPPURERA BORT. (†) till 1: vara sig o. försvinna. (Guys medel mot kräfta) synes ej wara skarpt eller frätande och angriper ej den friska delen, utan endast sjelfwa kräftan, som ej suppurerar bort, utan småningom losznar och äntel. med alla sina rötter faller ut efter 4 eller 6 weckors tid. SvMerc. IV. 3: 29 (1759). En 14-års gosse hade fått värk i vaden. Soleus suppurerade bort och tendo achilles drogs upp, så att foten stod i rak linie med benet. Bergman VSmSkr. 16 (1819).

 

Spalt S 14619 band 32, 1998

Webbansvarig