Publicerad 1997   Lämna synpunkter
SUKT (LoW (1889; med uppgift om kort vokal), suk4t LoW (1911)), r. l. m. l. f. (Weste (1807), Sundén (1891)); best. -en; l. n., anträffat bl. i pl. = (Sahlin SkånFärg. 111 (1928), Därs. 210).
Etymologi
[sannol. nybildning till SUGA, v. — Jfr SUKTA, v.1]
(†) SAOL (1923).
1) om varje gång ngt som skall färgas nedförs i ett färgbad för att uppsuga färgämne. Man färgade ljusblått, mellanblått och mörkblått och antalet sukt rättades därefter. 3 à 4 sukt voro nog för ljusblått, för mörkblått voro 7–8 sukt i regel tillräckliga, men ända till 10 förekommo. Sahlin SkånFärg. 111 (1928; i skildring av ä. förh.). Då färgstofttillsättningen till visst färgbad uppdelades i två eller flera portioner, som efter hand tillsattes, kallades det att färga i 2, 3 eller flera sukt. Därs. 210.
2) i fråga om läder: mjukhet, böjlighet (beroende på tillfört smörjmedel). Weste (1807). Sukt .. (dvs.) Mjukhet och smidighet i vissa sorter läder, genom insmörjning med oljor el. fett. Dens. FörslSAOB (c. 1817). Auerbach (1913).

 

Spalt S 14484 band 32, 1997

Webbansvarig