Publicerad 1997   Lämna synpunkter
SUCKURS, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(succours 1657. succurs (-rsz) 1628—1871. suckurs 1801—1904. sucurs 1711)
Etymologi
[jfr t. sukkurs, eng. succour (meng. sucurs, socours), fr. secours (ffr. sucurs, soc(c)ours); av mlat. succursus, avledn. av succurrere, springa (se SUCKURRERA, v.). — Jfr SUCKURSAL]
(†) hjälp, bistånd; undsättning l. förstärkning; äv. konkret, om ngt som sändes l. lämnas ss. hjälp osv.; jfr SEKURS. AOxenstierna 4: 220 (1628). Succurs till Påhland emot Turcken. 1BorgP 115 (1672). Fienden .. kringrände Hans Maij:tt och hans folck, att dhe ingen wärt kunde komma förän att wårt hela cavallerie kom dem till sucurs och undsättning. KKD 3: 200 (1711). Spara dina penn(ingar) så mycket du kan, att du intet altid behöfwer att anlita främmande om succurs och låhn. MennanderBr. 2: 14 (1732). PT 1758, nr 91, s. 2 (om militär kår). Skjutspojkarne sturskades, sprungo efter succurs till staden. Topelius Dagb. 3: 222 (1837). Ekbohrn (1904).
Ssg (†): SUCKURS-SKEPP. om skepp med l. utgörande undsättning. KKD 5: 134 (1710).

 

Spalt S 14413 band 32, 1997

Webbansvarig