Publicerad 1997   Lämna synpunkter
SUBLIM subli4m, adj. -are; adv. -T. Anm. Tillf. förekommer ordet i ä. tid substantiverat i sg. best. i formen sublimen [sannol. (felaktigt) efter fr. le sublime, det sublima (se 1 b)]. Sång-Gudinnans åkallande (i Miltons verk Det förlorade paradiset) är af stor skönhet .. Det är .. här man i hela dess rikedom och prakt finner det ideala sköna och stora, som utgör Sublimen. JGOxenstierna 4: 35 (1815).
Ordformer
(sublim 1759 osv. sublime 1769. syblim 1800)
Etymologi
[av fr. sublime, liksom t. sublim, eng. sublime av lat. sublimis, upplyft, svävande, hög, eg.: som stiger upp mot tröskeln, av sub, under (se SUB-), o. limis, limus, sned, möjl. till det med limes, gräns (se LIMIT) rotbesläktade limen, tröskel. — Jfr SUBLIMATION, SUBLIMERA, SUBLIMITET]
1) i fråga om estetisk (l. allmänt psykisk) upplevelse: som (gm subjektets inlevelse i det som skapar upplevelsen) överväldigar ens sinnen o. fantasi samt åstadkommer en känsla av stor stegring l. lyftning gm att man känner sig höjd över den triviala o. sinnliga världen, som väcker känslor l. ger intryck av översinnlighet, som är av gripande (estetisk) storhet; överväldigande l. storslaget skön; storslaget l. majestätiskt upplyftande, högstämd. Sublim stil (tanke). En i all sin enkelhet sublim dikt. En sublim tolkning av titelrollen i pjäsen. Ett skådespel av sublim art. Sublimt högtidlig ton. Sahlstedt CritTuppSag. 15 (1759). Kungens tal var superbt, och på sina ställen sublimt. Kellgren (SVS) 6: 154 (1786). Syblima tankekraft! höj min själ. Skyddsande! må din fackla uplysa mig! Björn Rousseau Eloisa 110 (1800). Plötsligen genomdallrades kvällens sublima tystnad af tvänne hiskliga tjut. Virén Skizz. 158 (1890). Ibland uttrycker .. (författaren Allan Green) sig icke blott koncist och bestämt utan också skönt och sublimt, med en elementär ingivelses abandon. ÅbKristHum. 1964, s. 156. — särsk.
a) i överförd anv., om ngt som behandlar l. kännetecknas av ngt som är sublimt. Fahlcrantz 7: 10 (c. 1835, 1866; om skrift). Om människorna skriver du på dessa / sublima blad måhända en notis. Gullberg FrämStad 11 (1927). (Den franske filosofen m. m. E.) Renan tvekar inte att i sublima ögonblick kalla denna högre verklighet för Gud. Böök i 3SAH LIV. 2: 105 (1943).
b) substantiverat; i sht [jfr fr. le sublime] i uttr. det sublima; särsk. [efter motsv. uttr. i t.] i fråga om Kants filosofi, i uttr. det matematiskt resp. dynamiskt sublima, det sublima beroende på stor rumslig utsträckning resp. på stor kraft. Den som tager stora ord för stora tankar, .. det extravaganta för det sublima .. lär finna i detta skaldestycke (dvs. Spastaras död) ett nytt bevis af Lidners genie. Kellgren (SVS) 6: 129 (1783). Det dynamiskt sublima. Ljunggren Est. 1: 35 (1856). Vad Kant .. kallade det matematiskt sublima. Wrangel Dikten 160 (1912). Lindroth i 3SAH LXXXII. 1: 9 (1974). — särsk. [efter fr. du sublime au ridicule il n’y a qu’un pas, yttrande av Napoléon I under återtåget från Ryssl. 1812] i uttr. från det sublima till det löjliga är endast ett steg o. d. ”Det lilla steget mellan det sublima och det löjliga”. NordRevy 1895, s. 117. Mellan det sublima och det löjliga är det bara ett tuppfjät. SvHandordb. (1966).
2) i allmännare anv. av 1: som höjer sig över jämförbara storheter l. över det vanliga l. triviala måttet, upphöjd, hög (se HÖG, adj. 14), grandios, majestätisk; äv. övergående i bet.: kännetecknad av att ngn l. ngt ses uppifrån l. från en (inbillat) högre ståndpunkt, överlägsen; äv. i överförd anv., om ngt som ger uttryck för sådan(a) egenskap(er); äv. ironiskt, om ngt som betraktas ss. befängt l. absurt o. d.; äv. mer l. mindre hyperboliskt. Han hade ett sublimt förakt för alla ”uppkomlingar”. Hans sublima självförtroende var prövande. Såsom Lärare wid Academien i de sublimaste wetenskaperne. VDAkt. 1781, nr 559. Adolf Noreen sade att han tyckte det Aline såg både sublim och pittoresk ut. Lagerlöf Brev 1: 9 (1872). Kurt. det är sublimt! Jag skall sörja för hans barn, och han har stulit mina! Strindberg Dödsd. 287 (1901). Vid diskussioner .. uppträdde .. (Axel Johansson) med sublim säkerhet. Laurin Minn. 2: 393 (1930). Med en likgiltighet som var sublim. Kjellgren Smar. 246 (1939). — särsk. (numera mindre br.) i utvidgad anv.: gränslös, obegränsad, fullständig, total; oerhörd. Skribenter med ganska små egenskaper, och en alldeles sublim skamlöshet. Leopold 3: 128 (1798, 1816). Och hela detta sublima elände träffar oss blott för — jag kallar det en slump. Almqvist DrJ 225 (1834). Han var en outtröttlig frågare, sublimt okunnig om att han kunde trötta på den punkten. Siwertz Förtr. 10 (1945).

 

Spalt S 14350 band 32, 1997

Webbansvarig