Publicerad 1997   Lämna synpunkter
STÖK stø4k, sbst.1, n.; best. -et; förr äv. STÖKE, sbst.2, n.
Ordformer
(stök (-öö-) 1620 osv. stöke c. 1730)
Etymologi
[sv. dial. stök; sannol. etymologiskt identiskt med STÖK, sbst.2, o. eg.: ngt hopplockat l. hopsamlat, o. i avljudsförh. till STUKA, sbst.1 o. v.1 — Jfr STÖKA, v.1]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) koll., om (avfall bestående av) ris l. avbrutna (torra) kvistar l. (små)grenar o. d. (särsk. avsett l. använt ss. bränsle); äv. om oordnad hög l. hop av skräp o. d., avfall, bråte (särsk. lämning av förfallen gärdsgård o. d.); förr äv. om grus l. sand (i avledn. STÖKIG, adj.1) l. damm (se DAMM, sbst.2 2) (utgörande avfall). Knippor och kärfwor aff halm, och stöök, ther medh at vpfylla och jämpna (vall)grafwarna. Schroderus JMCr. 336 (1620). Stöök som efter den gamble giärdzgården ligger. UUKonsP 4: 96 (1652). Theras bo bygga .. (kråkorna) af många torra qwistar med innelagda strå, laf, och tylikt stöke. Broman Glys. 3: 280 (c. 1730). Lind (1749; om damm). Böttiger 3: 14 (1843, 1858; om spånor o. d. från slöjdarbete). — jfr GÄRDSLE-STÖK.
Avledn.: STÖKIG, adj.1 (-ott) (†) full av grus l. småsten (utgörande avfall). Schroderus Dict. 180 (c. 1635).

 

Spalt S 14203 band 32, 1997

Webbansvarig