Publicerad 1993   Lämna synpunkter
STUTA, v.2 -ade. (äv. -uu-) vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. stuta, studsa; sannol. motsv. nl. stuiten, hejda, hindra, stöta; i avljudsförhållande till STÖTA. — Jfr STUTA, v.3]
(†)
I. knuffas? l. slåss? Alle Delinqventer mz upkastning i kyrckan, sabbats brått, eller emot Kongl(igt) placat trättemål eller stutande i kyrkan, bliffwa tingförde. VDAkt. 1694, nr 642.
II. studsa.
1) = STUTTA, v.1 1. En båll, then man offta kastar vp i högden, och läter honom åter stuta på Jorden igen. Schroderus Liv. 175 (1626). (Lat.) resilio. (Sv.) stutar, studsar. Juslenius 284 (1745). Lind (1749).
2) = STUTTA, v.1 2. Prelle .. punning, stutning, när en kastas högt up i wädret på en hud eller täcke, som hålles i fyra hörn, och sedan hastigt släppes. Lind 1: 1238 (1749).
Särsk. förb. (†; till II 1): STUTA TILLBAKA. studsa tillbaka. Een iärnmur: När man ther emoot een pijl skiuter, så stuutar han til baka. Bullernæsius Lögn. 443 (1619). (Sv.) Stuta tilbaka (t.) zurück prallen. Lind (1738). Möller (1755). —
STUTA UPP. studsa upp. Haglen woro store som walnötter .. fallande så häftigt neder på hårda marcken at the stutade up 3 à 4 al(na)r från jordene. Broman Glys. 1: 471 (1737).

 

Spalt S 13342 band 31, 1993

Webbansvarig