Publicerad 1993   Lämna synpunkter
STULA stɯ3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. (Norrl.) stula; biform till stulla (se STOLLA, v.3)]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) stulta. Likaså stulade helt ensam gubben Garnier Pagès, med sina ofantliga fadermördare och sitt långa hvita hår. AEdelfelt (1874) hos Söderhjelm Prof. 215. Bergroth FinlSv. 337 (1917).
2) falla, ramla, stupa. Stula kråka (dvs. slå volter på visst sätt). LandsmFrågel. 28: 37 (1930).
Ssg (till 2; numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): STUL-VÄNDA. [sv. dial. stulvända] om leken ”slå kullerbytta”. LandsmFrågel. 28: 37 (1930). Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 93 (1949; från Lappl.).

 

Spalt S 13258 band 31, 1993

Webbansvarig