Publicerad 1991   Lämna synpunkter
STOLPA stol3pa2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (se avledn.).
Etymologi
[sv. dial. stolpa, sv. slang stolpa, gå, springa; jfr d. dial. stolpe, gå osäkert o. vacklande, nor. dial. stolpa, gå med långa, styva, vadande steg, t. stolpen, gå stötigt o. vacklande; sannol. etymologiskt identiskt med STOLPA, v.1 (jfr ELidén i MeijerbArk. 3: 90 f.). — Jfr STALPA]
1) gå (ngn gg äv. åka skidor o. d.) med jämförelsevis raka l. styva ben (o. tungt klampande); (klumpigt) kliva. Nä si! Han kommer stolpande — han! Johnson Timans 117 (1925). Hästarna stolpade om varandra, kedjorna skramlade mot stenläggningen. Norlind Akvam. 101 (1928). (Han) tog .. en låda med sig (från bilen) och stolpade iväg med donnan. Upsala 12/9 1933, s. 8. Ibland var alla (i familjen) på skidor, ibland stolpade barnet ensamt på sina ilsket rödfärgade labbar (väl felaktigt för: laggar) medan en öm moder eller en dito fader snubblade bredvid. GbgMP 1947, nr 51, s. 6. Hellström MorgSkälm 67 (1952). särsk.
a) (i vissa trakter, vard.) liktydigt med: gå; äv. i sådana uttr. som stolpa brandvakt l. brandis, gå brandvakt. Frasse gick så fort han kunde för att hålla sig varm, det här var att gå brandvakt, att stolpa brandis! Koch GudVV 1: 192 (1916). Stålpa brannvakt .. (dvs.) gå ute hela natten. NysvSt. 1934, s. 68. Äsch, då stolpa vi väl då, gossar, hörde hon Kiss Nilssons läspande flickstämma ropa skrattande. Krusenstjerna Pahlen 6: 263 (1935).
b) (tillf.) med anslutning till STOLPE, i fråga om gående med käppar l. kryckor; i den särsk. förb. STOLPA FRAM.
2) (tillf., skämts.) med stolpskor klättra (uppför en stolpe). (På den översta bilden) stolpar reparatör Gustav Utberg uppför en telefonstolpe, i hopp om att finna en bra tråd. ArbT 1948, nr 156, s. 1.
Särsk. förb. (till 1): STOLPA FRAM10 4. mer l. mindre skämts.: stolpande gå fram. I bussen satt ett par ungdomar, som var en aning (berusade) .. När vi steg av, kom de stolpande fram till oss. Aronson Byar 157 (1937). SvD(B) 1947, nr 17, s. 7. särsk. (tillf.) till 1 b, i fråga om gående med käppar l. kryckor. Stolpar fram med kryckor och käppar gör väldigt många av oss. ÖgCorr. 5/3 1966, s. 8. —
STOLPA IN10 4. mer l. mindre skämts.: stolpande gå in. Fem minuter innan kungen (dvs. G. VI A.) stolpade in i salen tog Erlander upp regeringsombildningen. Lindström RegKvar 117 (i dagboksant. fr. 1962). Karnstedt Slamf. 179 (1977). —
STOLPA OMKRING10 04. stolpande gå l. röra sig omkring; äv. skämts., förbleknat. Man rör sig inte så mycket, man går och trivs bara, stolpar omkring på styva ben, en nödvändig vilodag (efter fjällvandringen). TurÅ 1935, s. 348. Man stolpar inte omkring länge sen man har blivit skjuten med en Luger. Edlund Chandler Syst. 182 (1950). särsk. (i vissa trakter, vard.) till 1 a, liktydigt med: gå omkring. ÖgCorr. 31/3 1967, s. 12.
Avledn. (till 1 a): STOLPARE, m.//ig. (mera tillf., vard.) om (mans)person som går l. driver omkring (i sht om person som går brandvakt). Det kom ingen mer stolpare den natten till denna pråm, och därför reste sig Sandemar genast upp då nattvakten kom och lyste och fick se honom där han låg ofullständigt dold. Martinson VägKlockrike 312 (1948). —
STOLPIG, adj.1 (mera tillf.) till 1: som stolpar l. är benägen att stolpa, stegande l. klampande; äv. bildl. (särsk. om yttrande o. d.: klumpig (se d. o. 1 b) l. oformlig l. tung). Stolpig .. (dvs.) klampande. SAOL (1973). ”Utredningar till ledning av fastställelse av skatt”, som den stolpiga formuleringen lyder. GbgP 29/10 1985, s. 2.

 

Spalt S 12103 band 31, 1991

Webbansvarig