Publicerad 1989   Lämna synpunkter
STILLT stil4t, sbst. oböjl.
Ordformer
(stiljt 1731. stillt (stilt) 1711 osv.)
Etymologi
[av lt. stillte (varav äv. t. stillte) l. nl. stilte, stillhet, vindstilla, avledn. av stille resp. stil, still (se STILL, STILLA, adj. o. adv.; jfr Tamm GransknSvOrd 26 (1901))]
i sht sjöt. om vindstilla (jfr STILLA, sbst.1 1 slutet), stiltje (se d. o. 1). (Den 12 nov.) varierade wind med stillt. KKD 10: 184 (1711). ”Tack för sednaste samvaro! Ni fick stillt?” Strindberg Brev 3: 44 (1882). (Prästen som skulle fara med en ostindienseglare) bad i sin kyrka innan han reste, att han skulle få stillt på sjön. Engström Hemsp. 126 (1921). — särsk. (†) i uttr. falla i stillt, hamna i stilla vatten. Serenius Hhhh 4 b (1757).

 

Spalt S 11820 band 30, 1989

Webbansvarig