Publicerad 1985   Lämna synpunkter
SPORRE spor3e2, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (HSH 37:4 (1529: spora), OPetri Kr. 332 (c. 1540) osv.) ((†) (möjl. äv. att hänföra till sg. sporra, se nedan) -er G1R 1: 153 (1523), Bolinus Dagb. 14 (1666)); förr äv. SPORRA, r. l. f.; best. -an; pl. -or (ASimonis SiälÖrt. Y 12 b (1586), NorrlS 1—6: 66 (c. 1770: silf sporor), förr möjl. äv. -er (se ovan)).
Ordformer
(spor- 1523 (: Sporer, pl.)1800 (: Sporsmeden). sporr- c. 1540 osv. spår- 1542 (: Spåresmedz)c. 1817 (klandrat). spårr- 1682 (: Klenat Spårre)1852. -a 1547 (efter prep.), 1626 (ss. uppslagsord)1772 (: Riddaresporra). -e 1538 (ss. uppslagsord), 1556 (ss. obj.) osv.)
Etymologi
[fsv. spori, sv. dial. sporre, spåre; jfr fd. spore (d. spore), fvn. spori, nor. dial. spore, fsax. sporo (mlt. spor, spore), mnl. spore (nl. spoor), fht. sporo (mht. spore, spor, t. sporn), feng. spora (eng. spur); till den rot som föreligger i SPARKA, SPJÄRNA, SPÅR. — Jfr HET-SPORRE, SPORRA, v.1, SPORRSTRÄCK, SPORN, sbst.3]
1) ridk. om ett vid ryttares stövel- l. skohäl fäst metallinstrument varmed hästen stickes i sidan för att öka benets inverkan på hästen l. för att straffa den, särsk. dels o. urspr. om sådant instrument bestående av en spetsig ståludd, dels (o. i fråga om svenska moderna förh. bl.) om sådant instrument bestående av en U-formad bygel med skaft försett med en tapp utan spets l. en trissa l. klinga (se KLINGA, sbst.2) utan taggar. G1R 1: 153 (1523). Monge (av dem som hängdes i samband med Sthms blodbad 1520) bleffuo vphengde med stöfflor och sporrar, som the kommo inridandes i stadhen. OPetri Kr. 332 (c. 1540). Förgyllte sporor finnes öfver grifterne, som är ett teckn, att det hadhe varit riddare, efter som ingen hafver haft förgyllte sporor uthan allena the. RP 9: 175 (1642). Då Wricht honom rijdit, så har han alt låtit hästen dantza, flyga, springa, och dher till honom inciteradt genom spårorna. UUKonsP 18: 309 (1687). Sporrens udd, i sidorna tryckt, fördubblar galoppet. Adlerbeth Æn. 307 (1804). Redan under forntiden användes sporrar, i början bestående af endast en spetsig ståludd, fäst på hälen. 2NF 26: 785 (1917). Sporren var under medeltiden tecken på riddarvärdighet. BonnierLex. (1966). Denna sporre (dvs. piksporren) fästes vid foten med en rem kring vrist och hålfot som löpte genom öppningar i skänklarnas ändar el. — mera sällan — var fastnitad vid en rektangulär ändplatta medelst två nitar. KulturhistLex. (1971). — jfr DIAMANT-, HOVMANS-, KLACK-, KYRASSE-, MÄSSINGS-, PIGG-, RID-, RIDDAR-, SILVER-, SPÄNN-SPORRE m. fl. — särsk.
a) i vissa uttr.
α) [jfr t. sich die (goldenen) sporen verdienen] förtjäna l. vinna l. tjäna sina (gyllene) sporrar o. d., gm framstående bedrifter göra sig värdig ridderskapet o. riddarens gyllene sporrar, bli riddare; i fråga om moderna förh. bl. bildl., i uttr. som betecknar att ngn vinner ryktbarhet (i visst avseende) l. gör sig berömd l. bemärkt l. drar uppmärksamheten till sig o. d.; äv. i uttr. förlora sina sporrar, förlora sitt goda anseende o. d. Törneblad Schiller 1: 87 (1813: förtjena). Den, som mest kunde plåga Saracenerna och döda tusendetals, belöntes med riddarslag och gullsporrar (under korstågstiden). Deraf har kommit det talesätt, att man frågar, när någon stor man bekommer någon utmärkelse: ”Hwar har han wunnit sina sporrar?” Afzelius Sag. XI. 2: 1 (1870). (På Riddarhuset sågs i trängseln) unga ärelystna extraordinarier, som nu skulle skaffa sig ett par billiga sporrar. Strindberg NRik. 8 (1882). På ett sådant mål som detta kan en advokat lätteligen förlora de bästa sporrar. Högberg Frib. 309 (1910). Hofrén Herrg. 36 (1937: tjänat). Både skepparen Charley och sekonden Johnny voro grånade djupvattensjömän, som vunnit sina sporrar på de stora haven. SvFl. 1940, s. 146. Förtjäna .. sina sporrar .. (dvs.) bli riddare. Östergren (1944). (År 1882) grundades studentföreningen Verdandi .., där så många av våra sedermera namnkunniga män på det kulturella området gjorde sina lärospån och vann sina första sporrar. Bergman i 3SAH LXI. 2: 34 (1950). Unga väpnare ställde inte upp i torneringar på egen hand, inte ens för att vinna de gyllne sporrarna. Westrup Trell o. Foster PrinsV 2: 45 (1974).
β) lyda sporren, se LYDA, v.1 3 e.
γ) ge hästen sporrarna l. sporren o. d., i sht förr äv. ge sporrarna l. sporren o. d., sätta l. hugga (se HUGGA, v.1 9 e) sporrarna osv. i (sidan l. sidorna på) hästen (för att mana på den o. d.). Mago gaff sin häst spårarna. Schroderus Liv. 337 (1626). Pitsch! hör han smäller med piskan i sten, / Och ger spårren med sitt högra ben. Bellman (BellmS) 1: 151 (c. 1775, 1790). Ge begge sporrarna. Weste FörslSAOB (c. 1817). Bosin steg på sin egen ridhäst, gaf den sporren och rände in i gården. Ramsay Skugg. 87 (1917).
δ) hugga sporrarna l. sporren i hästen l. hästens sidor o. d., hugga hästen i sidan med sporrarna l. sporren, i sht förr äv. hugga med sporrarna, trycka l. sätta sporrarna osv. i (sidan l. sidorna på) hästen (för att mana på den o. d.), ge hästen sporrarna. (Han) högg .. hästen i sijdan med sporan. Verelius Herv. 175 (1672). Så högg han hästen i sidan med Sporarna, och drog aff til (osv.). Rudbeck Atl. 2: 363 (1689). Hugga med sporrarna. Weste FörslSAOB (c. 1817). Hugga sporrarna i hästens sidor. Dalin (1854). (Sv.) hugga sporren i, (fr.) serrer l’éperon à, piquer. Berndtson (1880). Hugga sporrarna i hästen. SvHandordb. (1966).
ε) sätta sporrarna i hästen l. i sidan l. livet på hästen o. d., i sht förr äv. sätta i bägge l. båda sporrarna, förr äv. tillsätta sin häst sporrarna, ge hästen l. sin häst sporrarna. (Mannen lät) sig ännu .. en sup .. gifwa; hwar vtaf han sig öfwer alt modigt betedde, och sin häst, til mycket folcks förvndran, hitzigt tilsatte sporarna, och red så vp för berget wid Weimar. Humbla Landcr. 136 (1740). Jerker war enwis och sjelfklok: alt som lunorne togo honom, satte han et par långa fördärfweliga sporar i sidan på (häst-)kreaturet, at bloden spratt ut. Dalin Vitt. II. 6: 107 (1740). Till Kavalleristen säger man: sätt sporrarna dugtigt i lifvet på hästen och gif efter venstra handen, så rider du omkull alla Infanterier i verlden. KrigVAH 1805, s. 113. (Sv.) Sätta i båda sporrarne, (fr.) piquer des deux. Berndtson (1880). Schulthess (1885: begge). Sätta sporrarna i hästen. WoH (1904). Satte .. sporrarna i sin skimmels sidor. Östergren (1944).
ζ) (†) i uttr. ta (häst) (i sidan) med sporrarna l. sporren, ge (häst) sporrarna l. sporren. (Munken som förklädd till kämpe vunnit en tornering) tog Hästen med sporarna, skyndandes sigh til Clostret. Tempeus Messenius 177 (1612). (De) togho hästarna i sijdhan medh spåran, oc packade sigh in i Stadhen. Petreius Beskr. 2: 264 (1614). (Han) fick see huru Fienden togho sine Hästar medh Spårorna. Schroderus Liv. 653 (1626). Hästen han med spåren togh. HB 1: 110 (1629).
η) (†) gripa hästen i sidan med sporrarna, sätta sporrarna i sidan på hästen (för att mana på den o. d.). HH 20: 277 (c. 1640).
ϑ) (†) för sporrar, i sporrsträck. Lind (1738). Möller (1755).
ι) ridk. i uttr. gå mot sporren, om häst, för att beteckna att den sätter sig till motvärn mot ryttarens användande av sporren, icke vilja lyda sporren. Schulthess Tigerhielm 37 (1880). Dens. (1885).
b) (†) i kraftuttr. blixt i min sporre, blixt o. dunder, ta mig ”tusan”. Hade intet allmänna brandstodsbolaget bortprutat hälften af gårdens värde, skulle vi, blixt i min sporre, skratta åt brasan. Topelius Vint. I. 1: 268 (1859, 1880).
c) (i sht förr) i utvidgad anv. (jfr 3), om en med kula l. knopp i stället för tapp l. trissa försedd sporre avsedd att användas vid dans l. promenad o. d.; särsk. i ssgrna DANS-, GÅNG-, KLACK-SPORRE (l. elliptiskt för dessa).
d) (förr) i utvidgad anv. (jfr 3), om sporre avsedd att brukas med handen; i ssgn HAND-SPORRE (KrigVAT 1846, s. 138 (använd att sporra häst med; om fornromerska förh.)).
2) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1 (jfr 1 a α o. 3); särsk. om ngn l. ngt som entusiasmerar l. stimulerar ngns handlingskraft l. som uppmuntrar l. lockar ngn till ngt o. d.; ofta liktydigt med: drivfjäder (se d. o. 2) l. eggelse(medel) l. stimulans o. d. Ähra och god löön äro skarpa Sporrar till arbete. Celsius Ordspr. 11: 23 (c. 1710). Den ene (lärjungen) behöfver betsel och den andre sporrar. Carlson SvElLärov. 15 (1843). Den fria konkurrensen är en sporre till nyttig verksamhet. Samtiden 1874, s. 787. Herre, låt oss icke stanna i mättnad .. Tack för hvar svidande sporre, du sätter i vår gamla människa, då hon vill fjättra oss i trög ro. Söderblom StundVäxl. 1: 8 (1899, 1909). Nog är han en sporre, en drivfjäder, ett rivjärn av första klassen. Högberg Utböl. 1: 166 (1912). Beskow Bruksherrg. 17 (1954). — särsk.
a) (numera bl. tillf.) i uttr. under sporren av ngt, driven l. tvingad av ngt. Herr Shelby .. hade sålt Tom under sporren af en trängande förlägenhet. Callerholm Stowe 118 (1852). (I drömmen upphör intellektet) att verka såsom en kontrollbyrå, så att de lägre drifterna fritt kunna drifva sitt blinda och stormiga spel, liksom om de handlade under sporren af verkliga tilldragelser. Samtiden 1871, s. 459.
b) (†) i uttr. vara karl för sina sporrar, vara karl för sin hatt (se d. o. 1 j δ). Frey skulle bli Måg hos Holger på Ön; men innan desz .. wille .. Swärfadren se, om Riddaren war karl för sina sporar. Dalin Vitt. II. 6: 113 (1740).
c) (†) i uttr. ha vin i sporrarna, vara ”rund” under fötterna, vara berusad. Dahlberg Dagb. 44 (c. 1660; uppl. 1912).
d) (†) sting o. d. Fältmarskalken har .. befordrat mig till sergeant vid Nylands dragoner och befalt mig tjenstgöra vid staben, — svarade Niemand (drottningen) med ny honnör, ej utan en sporre i svaret. Det syntes, att han, som alla pojkar, var ömtålig om sin manliga värdighet. Topelius Planet. 2: 75 (1889).
e) (†) sporrande exempel. Tag af hans (dvs. A. J. Ångströms) föredöme / en sporre för ditt kall! FGrafström Dikt. 259 (1874).
f) (†) om aptitretande medel. (Gurkblad) äro allenast en sporre för magen. Linné Diet. 2: 177 (c. 1750).
3) i utvidgad l. bildl. anv. av 1 (jfr 1 a α, c, d, 2), om ngt som till form l. utseende liknar l. påminner om (udden l. piken l. trissan hos) en sporre (i bet. 1); särsk. om spetsig (klipp)udde l. bergstopp o. d. För äntring äro .. (telegrafstolparna i New York) vanligen försedda med steg, bestående af grofva spikar; men arbetarne använda vanligen med förkärlek ett slags sporrar, fästade på insidan af foten, och hvilka instampas i pålen vid upp- och nedgåendet, lemnande rätt betydliga märken i den samma. TT 1885, s. 125. (Bergen) äro .. väl tre tusen fot (höga). Och så godt som lodräta, utom där en sporre af ett par hundra fots höjd skjuter ut från ena sidan och bildar det smala passet. Zilliacus Indiankr. 110 (1898). Å skaklar för slädar, kälkar och dylika släpdon användas som bekant så kallade sporrar, som ha till ändamål dels att hindra stark afnötning, dels att bromsa i utförsbackar. Patent nr 26083, s. 1 (1908). Bland de norska dalarna finnas ett stort antal av ungdomlig form, kanjonliknande, slingrande och försedda med från ömse sidor förbi varandra utskjutande klippuddar, s. k. sporrar. Ymer 1916, s. 265. För att striden (vid en tuppfäktning) skall bli så blodig som möjligt, sätter man en skarpslipad sporre på tupparnas ena ben. Bengtsson Filippin. 102 (1942); jfr a. — jfr IS-, RIDDAR-, STRAND-, VAGN-SPORRE m. fl. — särsk.
a) om spetsig l. taggig utstickande bildning på i sht extremiteternas perifera delar hos vissa djur; särsk. dels om en hos hanen hos vissa hönsfåglar förekommande, på tarsens baksida utgående spetsig hornbildning (ofta använd ss. försvarsvapen), dels om liknande hornbildning på foten hos kloakdjuren l. på vinge hos vissa fåglar; äv. (numera bl. tillf.) bildl. i uttr., vara tupp med sporre, vara hetlevrad. Tydzske höns äre stoore medh ludne fötter wedh sporan. Forsius Phys. 281 (1611). Hör jag skall säga dig pauvre Ami, / Aldrig på Baler dra fram Jalousie; / Här äro tuppar med sporrar. Bellman (BellmS) 1: 32 (c. 1770, 1790). Spåre .. kallas en styf pigg som sitter på smalbenet ofvanför tummen mäst på Hanarne (hos vissa fåglar). Retzius Djurr. 151 (1772). Tuppen åtskiljes lätt från Hönan genom sin storlek, högre kamm, långa krökta swansfjädrar och sporrar. Wahrman Manski o. Wolstein 269 (1807). (Näbbdjurs-)Hanen har en giftig sporre på bakfötterna. Sundevall Zool. 35 (1835). Hos många Alectoromorphæ utvecklas en sporre (calcar), hvilken utgöres af en hornbeklädd bentagg, på mellanfotens inre sida och sammansmälter med andra tåns metatarsalben. Hos några få foglar utvecklas likartade sporrar (Palamedea) eller benutväxter .. i förbindelse med mellanhandsbenen. Sundström Huxley 261 (1874). Hos kloakdjuren finnes en ”sporre” på foten. 2NF (1917). På vingen har .. (maorihönan) en kraftig sporre, som användes som försvarsmedel, men sannolikt framför allt som vapen vid slagsmålen under parningstiden. NatLiv 2: 765 (1931). Sporren sitter hos hönsfåglarna på tarsens baksida, hos bladhönsen och värnfåglarna på mellanhandsbenen, hos andra former på ett handlovsben. 2SvUppslB (1953). — jfr TUPP-, VING-SPORRE. — särsk.
α) om ett hos insekter vanl. förekommande tagglikt utskott på skenbenets nedre del. Boheman ÅrsbVetA 1851—52, s. 273. Frambenens sporre (är hos myran) stor, något böjd och på insidan tandad som en kam. Trägårdh Skogsins. 192 (1914). jfr APIKAL-SPORRE.
β) om det rudiment av första (innersta) tån, som förekommer på bakfötterna hos vissa hundraser (särsk. stövare o. spetshundar). Jagthund. Har merendels stora Sporrar på föttren. Linné FörelDjurr. 30 (1748). Hos vissa Hundraser t. e. Rapphönshunden, Stöfvaren m. fl. finnes vanligen, på inre sidan af bakfötterna, en femte tå, kallad Sporren. Nilsson Fauna 1: 49 (1820). 2SvUppslB (1953). jfr DUBBEL-SPORRE.
γ) om hos häst förekommande hornutväxt bakom kotleden (dold av hovskägget). Der hofskägget är fästat wid karleden sitter en wårta eller hornagtig utwäxt, hwilken man kallat Spårren. Florman HästKänned. 100 (1798). Innanför hofskägget (hos hästar) sitter spårren, en liten hornvårta. ARetzius hos Billing Hipp. 96 (1836). Bakom kotleden finnes hos de flesta hästar en tofs af tagel, det s. k. hofskägget .. och doldt i detta sitter en tapplik hornbildning, sporren. Bergman Hofbesl. 14 (1905). (En anonym forskare) betraktar .. kastanjerna som rudiment af den första tåns och ”sporren” af den andra och fjärde tåns hornbeklädnad. FoFl. 1910, s. 110. Den s. k. sporren, ett hornutskott i ”hofskägget”. Därs. 1922, s. 196.
δ) (†) om lättklöv. Äro benen på t’Gnu smala, såsom på Antiloperne, samt hafva små spårrar, lika med dem. VetAH 1779, s. 77.
ε) (numera mindre br.) hos orm. Mayer har genom en anatomisk undersökning visat verkliga beskaffenheten och betydelsen af de så kallade sporrar, som hos åtskilliga Ormar finnas vid stjertens början. De äro verkliga spår eller tecken till bakre extremiteter. Dalman ÅrsbVetA 1826, s. 40. Liksom python har boa på sidorna om analöppningen utskjutande sporrar (starkast på hannen), märken efter de ej helt och hållet försvunne bak-lemmarna. NF 2: 755 (1877). 3NF 3: 616 (1925).
ζ) (mindre br.) om en på fladdermusens häl sittande broskklump som uppbär svansflyghudens bakre rand, sporrben. 2NF (1917).
b) bot. om en hos vissa växter förekommande tapp- l. säck- l. cylinderformig, i spetsen sluten, utvidgning l. förlängning på ett blomblad; särsk. om sådan utvidgning för förvaring av (l. producerande av) nektar; jfr HONUNGS-GÖMME, HONUNGS-SPORRE. Brander NatH 54 (1785). Sporre kallas i botaniken vissa blommors honungshus då de likna ett horn eller pigg, såsom på Indiansk krasse, Flugblomster m. fl. Weste FörslSAOB (c. 1817). Kalkbladen (på orkidén) äro 6, af hwilka ett är olika de öfriga och bildar en läpp, ofta med en sporre eller knöl, som hyser en söt honungssaft. Hartman Naturk. 130 (1836). Inre blad (hos Delphinium, dvs. riddarsporre) sammanväxta och bilda en honungsalstrande sporre, innesluten i ytterhyllets sporre. Ursing SvVäxt. Faner. 79 (1944). — jfr FODER-, HONUNGS-SPORRE m. fl.
c) trädg. kort, vinkelrätt från trädgren utgående svagt skott som bekläder fruktträds huvudgrenar o. har till uppgift att uppbära blad, blommor o. frukter, fruktsporre; äv. om gm beskärning uppkommet sådant skott; jfr FRUKT-VED. HbTrädg. 4: 12 (1874). Med sporre (naturlig) mena vi hvarje kort, svagväxande veddel, som, utgående från grenarnes nedre och äldre partier, hafva till uppgift att uppbära blommor och frukter. Abelin Frukt 135 (1902). Skär man bort mycket af ett skott och endast kvarlämnar en kort del, betecknas detta med uttrycket att skära kort, och kommer detta till sin största utsträckning, när man skär för att erhålla fruktved, sporrar. LBl. 1904, nr 12, s. 2. Mycket korta och svaga skott, s. k. sporrar och spjut, lämnas obeskurna, såvida de ej i spetsen bära blomknoppar — igenkännliga på sin storlek och runda form. Sonesson HbTrädg. 298 (1919). — särsk. i uttr. skära på sporre, sporrbeskära skott; jfr SPORRA v.1 5. Först i den mån (frukt-)trädet blir äldre, kan man .. skära alla för tillväxten obehöfliga skott på två till tre ögon. Detta kallas att skära på sporre. Abelin MTr. 56 (1902). Dens. Frukt 135 (1902).
d) anat. benämning på vissa anatomiska utskottsbildningar (jfr a); särsk. dels om frambuktningen på den inre väggen av bakhornet i hjärnans sidoventriklar, dels om det främre utskottet vid kannbroskets bas, som är fäste för stämbanden. Florman Anat. 2: 88 (1830). Kannbroskens .. främre ”sporrar” eller ”röstutskott”. Setterblad Mackenzie 35 (1887).
e) om redskap bestående av ett tandat, skärande hjul som snurrar kring en vid ett skaft fäst axel o. som användes för tillskärning av (utkavlad) deg l. utskärning av smal remsa l. bit o. d. av utkavlad deg l. konfektmassa o. d., baksporre. Giör (till klenäter) utaf 3 äggegular, miöl och rosenwatn en deeg wäl tiokk och kafla honom uth: skiär honom fyrkantig med spåran. Valleria Hush. 11 (c. 1710). Rulla ut konfektmassa .. Skär med en sporre omkring 50 mm. breda band (av konfektmassa) och (osv.). Grafström Kond. 287 (1892). (Sconesdegen) skäres i 5 delar. Varje del formas till en rund, omkr. 1 cm. tjock kaka, som naggas och skäres med sporre i 4—6 delar. Östman IdunKokb. 476 (1911). Nagga degen (till vetekäxen) väl och tag med sporre eller mått ut kakor. StKokb. 53 (1940). — jfr BAKELSE-, DEG-, KAK-, KLENÄTS-, TÅRT-SPORRE.
f) om verktyg försett med skaft o. tandat, snurrande hjul; särsk. (sömn.) om sådant verktyg avsett för kopiering l. överföring av mönster l. markeringar o. d. på tyg o. d. Sömnadsb. 6 (1915). StHandarbB 35 (1965).
g) (förr) litet handverktyg försett med handtag o. spets, varmed spårning (se SPÅRA, v.5) utfördes. SAOBArkSakkSvar (1984).
h) (mindre br.) om en på hälen på ridstövel, i sht förr äv. på bakpartiet på lädergalosch, anbragt tjock triangelformad lädertapp som uppbär sporre (i bet. 1), sporrknekt; förr äv. om liknande tapp på gummigalosch, avsedd att sparka mot vid avtagande av galoschen. Fastsättningen af ”sporren” eller som den äfven kallades ”knasten”på bakkappan (på en lädergalosch) skedde merendels genom pliggning. Forssell Handskom. 92 (1920). SAOBArkSakkSvar (1982).
i) (numera bl. i skildring av ä. förh.) rostrum (se ROSTRUM, sbst.2 3). Stötvapnet (sporren, rammen, väduren) är fäst vid förstäfven (på ett pansarfartyg). UB 7: 421 (1875). Ramm .. förut äfven benämnd bagge eller någon gång sporre, (dvs.) en på förstäfven framspringande spets, afsedd att vid stöt mot ett fientligt fartygs botten upprifva denna. 2NF 22: 966 (1915). Hornborg Segelsjöf. 58 (1923). — jfr SKEPPS-SPORRE.
j) flygv. på flygplan, om en på stjärtpartiets undersida förekommande bakåtriktad arm l. tapp l. (på större flygplan) hjul som då planet rullar på marken uppbär dettas bakre del. Sporre, (dvs.) sporrliknande anordning, som baktill avslutar chassiet på en flygmaskin. Nerén (1930). Nu tog hjulen mark, maskinen rusade förbi märket, sporren rev slamrande i grästorvorna, motorn spann sakta och sansat. Forsslund MänVing. 21 (1932). Flygplan med hjullandningsställ äro på stjärtpartiets undersida försedda med en bakåtriktad arm el. tapp, sporren, som tillika med hjulen möjliggör erforderlig trepunktslandning. 3NF (1933). Å större flygplan har sporren utformats som ett sporrhjul. SvUppslB 25: 960 (1935). IllSvOrdb. (1955).
k) (numera bl. i skildring av ä. förh.) på (l. till) kanonlavett: spade (se d. o. 3 b). 2UB 6: 380 (1904).
l) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om skvaltkvarnens vattenhjul. Vattnet ledes i en träränna mot den s. k. sporren, en enkel turbin af trä, som står i direkt förbindelse med den öfre kvarnstenen (i skvaltkvarnen). Fatab. 1916, s. 131.
m) (†) i pl., om spetsiga, utskjutande piggar på stenpelare till stenbro (möjl. avsedda att skydda pelaren mot is, timmer o. d.). Lind 1: 1447 (1749).
n) = BLACK, sbst.1 1; numera bl. ngn gg efter äldre handling. (En) bult med kädia och boija och .. (två) spora. HSH 37: 4 (1529). (Tjuven blev) benådder tiill liiffu(e)dth och satt(es) vdj en sporra på Skiipholman, th(e)r att tiene för siitt liiff. 2SthmTb. 3: 283 (1565). 1549 funnos å Nynäs 2 sporrar, d. v. s. tunga vigter, som bundos vid fötterna på de fångar, som skulle sitta på den skarpkantade trähästen vid gödselstaden. VgFmT II. 6—7: 40 (1907). I Örebro slotts inventarium år 1554 (uppfördes) följande ”fångejärn”: en stor järnbult, en liten järnbult, åtta sporrar (troligen ett slags fotblackar), ett halsjärn med länk. Levander Brottsl. 161 (1933). — jfr FÅNG-SPORRE. — särsk. (†) i uttr. slå en sporre på ngn l. slå ngn (ut)i en sporre o. d., slå (se SLÅ, v. I 9 e) ngn i sporrar. Svar till Mons Jönson om branden i Upsale på tegelladen .. att han lather slåå en spåre eller bult på the två leegedrenger, som elden släpte, och bliffve likvel om dagerne på theris arbeete. G1R 26: 755 (1556). Pig(e)n skulle slåsz vdj en spore och arbete för sin brott. 2SthmTb. 4: 91 (1570). Bleff afsagtt att thenne tiuffuen skall slås i spårer och föres på Skipzholmen. 3SthmTb. 2: 265 (1599).
4) bot. om växt(er) vars blommor har sporre (i bet. 3 b) l. liknar en sporre (i bet. 1); särsk. dels om släktet Delphinium Lin. o. släktet Gymnadenia R. Br., dels o. företrädesvis ss. senare led i ssgr. Lyttkens Växtn. 1036 (1911; om Delphinium Lin.). Törje Växtfört. 2: 228 (1938; om Gymnadenia R. Br.). VåraKulturvN 273 (1977; om släktet Linaria Mill.). — jfr BLÅ-, BRUD-, BRUDGUMS-, HANE-, KLUBB-, LUKT-, RIDDAR-, ROMAR-, SMÅ-, STRIM-SPORRE m. fl.
5) [jfr 3] (†) om fotangel l. spikklubba; i ssgn HÄR-SPORRE.
Ssgr (Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till SPORRA, v.1; jfr äv. den under d. o. anförda ssgn): A: (1) SPORR-BEKLÄDD, p. adj. Fornv. 1958, s. 100.
(3 a) -BEN. zool. ben med sporre; särsk. till 3 a ζ. Nilsson Fauna 1: 17 (1847; hos fladdermöss). Vid inre sidan af fotleden (hos fladdermusen) är ett förlängdt ben eller brosk fästadt, hvilket ligger i och stöder flyghuden samt kallas sporrben. Sundström Huxley 395 (1874). (Sv.) sporrben .. (eng.) spur (of a bird). Björkman (1889).
(1, 3 a) -BEPRYDD, p. adj. Lundström Polcirk. 6 (1881; om stövlar).
(1) -BESATT, p. adj. (numera föga br.) sporrbeklädd. ASScF VIII. 2: 163 (1863, 1867; om skor).
(3 c) -BESKÄRA, -ning. trädg. beskära (skott) till sporre, sporra (se sporra, v.1 5); jfr -skära. Abelin Frukt 140 (1902).
(1, 3 a) -BEVÄPNAD, p. adj. som bär sporrar; äv. oeg., om stövel o. d. Blanche Tafl. 1: 235 (1840, 1856; om stövel). En sporrbeväpnad ryttare. IllSvOrdb. (1955).
(3) -BILDNING. (sporr- 1961 osv. sporre- 1882) (i sht i fackspr.) bildning av en sporre l. sporrar; särsk. till 3 b. Hyllet erbjuder hos insektblommorna långt rikare former med läppbildningar, sporrebildningar, hår och fjäll i svalget eller pipen hos den rörlika kronan. Lundström Warming 223 (1882). Understundom kan (på det öländska alvaret) iakttagas sporrbildningar, utgående från andra ryggar än strandvallar. SvGeogrÅb. 1961, s. 191.
(3 b) -BLAD. (sporr- 1901 osv. sporre- 1898) (i sht bot.) blad (se d. o. 1 c) med sporre. Quennerstedt KampTillv. 45 (1898). Lindman NordFl. 3: 165 (1903).
(1) -BLODÅDER. (†) = -åder. Hernquist Hästanat. 55 (1778).
-BLOMMA, se C.
(1, 3 a, b) -BÄRANDE, p. adj. (sporr- 1901 osv. sporre- 1902 osv.) (i sht i fackspr.) särsk. till 3 a, b, om djur l. växt: som är försedd med sporre. Lönnberg AnfDjurr. 15 (1901; om vingar). Lindman NordFl. 3: 90 (1902; om blomkrona). Tarserna .. äro (hos orrfåglarna oftast) fjäderklädda och aldrig sporrbärande. VäglednRiksmusUtlFrågesaml. 94 (1923).
(1) -DRESSYR. dressyr medelst sporrar. KrigVAT 1843, s. 318 (: sporrdressur).
(3) -FANA. (föga br.) ss. heraldisk figur i vapensköld förekommande bild av en flaggprydd lans som nederst är försedd med en sporrliknande spets. 2NF 26: 427 (1917).
(1, 3) -FORM. (sporr- 1944 osv. sporre- 1944 osv.) form (se d. o. I 1) som liknar l. påminner om en sporres. Östergren (1944).
(1, 3) -FORMAD, p. adj. (sporr- 1944 osv. sporre- 1944 osv.) jfr -formig. Östergren (1944).
(1, 3) -FORMIG. (sporr- 1804 osv. sporre- 1944 osv.) som har sporrform. Wikforss 2: 641 (1804).
(1) -FÅRA. anat. sporrliknande fåra (se fåra, sbst.2 2 a) på hjärnans inre yta; jfr sporre, sbst.1 3 d. Svenson Sinnessj. 18 (1907).
(1, 3) -FÖRSEDD, p. adj. (sporr- 1818 osv. sporre- 1944 osv.) Sporrförsedt skenben (hos fågel). Marklin Illiger 211 (1818). KrigVAT 1846, s. 138 (om ryttare). Sporrförsedda stövlar. IllSvOrdb. (1955).
(3 a) -GÅS. (sporr- 1875 osv. sporre- 1913) zool. den i Afrika förekommande trädanden Plectropterus gambensis Lin. (som har en kraftig sporre på vingen); i pl. äv. om underfamiljen Plectropterinæ av familjen andfåglar. 1Brehm 2: 508 (1875). 2SvUppslB (1953; äv. i pl., om underfamiljen).
(3 a) -GÖK. zool. tropisk fågel av den till familjen gökfåglar hörande underfamiljen Centropodinæ (vars baktå är försedd med en stor, spetsig sporre), särsk. dels i uttr. bengalisk sporrgök, Centropus bengalensis Gmel., dels i uttr. svart sporrgök, C. sinensis Steph.; i pl. äv. om underfamiljen. Afrika, Indien, de malayiska öarne och Nya Holland bebos af kukalerna, eller sporrgökarne, hvilkas baktå vanligen är beväpnad med en lång, nästan rak och spetsig sporre. 1Brehm 2: 271 (1875). DjurVärld 10: 68 (1963: bengaliska). Därs. (i pl., om underfamiljen). Därs. 69 (: svarta).
(1) -HALS. jfr -skaft. Sparre Findl. 2: 180 (1835).
-HJUL.
1) (numera bl. mera tillf.) till 1: sporrklinga, sporrtrissa (se d. o. 1); jfr hjul 2 f. Serenius Bbb 1 b (1734).
2) (föga br.) i bildl. anv. av 1, = -trissa 2. NordBoktrK 1912, s. 109.
3) flygv. till 3 j: på äldre typ av flygplan: hjul fäst på stjärtpartiets undersida, som när planet rullar uppbär dettas bakre del. SvUppslB 25: 960 (1935).
Ssgr (till -hjul 13): sporrhjuls-spets. Nordforss (1805).
-tagg. Nordforss (1805).
(1) -HJÄLP. ridk. hjälp (se d. o. 3) bestående i tryck med sporrarna mot hästens sidor. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 52 (1836).
(1) -HUGG, sbst.1 (sbst.2 se sp. 9949). (sporr- 1749 osv. sporre- c. 1740) stöt l. stick med sporren l. sporrarna (i sidan på häst); äv. (motsv. hugg, sbst.1 3 a), om medelst sporrarna tillfogat l. åstadkommet märke l. sår l. hack o. d. Lind 2: 834 (1749). Med sporrhugg och svidande piskslag tvingar .. (ryttaren hästen) framåt, tills den är halfdöd af utmattning. PT 1897, nr 232, s. 3. WoH (1904; äv. om medelst sporre tillfogat märke). För var gång han tänkte på Levy, var det som om han fått ett sporrhugg. Siwertz Sel. 2: 25 (1920). Går vi till andra finlandssvenska skalder (än exempelvis M. Lybeck), kan vi likaså hos dem iakttaga, hur hembygdskänslan verkar som ett sporrhugg för fosterlandskärleken. SvLittTidskr. 1944, s. 54. särsk. (†) i uttr. ge sporrhugg, sporra hästen. (Kavalleriet på vänsterflygeln fick) att giöra: men man såg bedröfveligen huru endel i början (av striden) gåfvo täta spårehugg, att slippa undan. HFinlÖ 327 (c. 1740).
-HUGGA, v.1 (v.2 se sp. 9949), -ning.
1) till 1: stöta l. sticka (häst i sidan med sporrarna), sporra (se sporra, v.1 1); äv. (tillf.) med avs. på person behandlad ss. en häst; äv. med adverbiell bestämning betecknande resultatet. Aff elskogh blef han .. så will, / At han tillät och stadde till / En quinna sigh mz betsel regera, / Dett han och måste på ryggen bära; / Hon sporhögg honom och der öfuan på. Asteropherus 52 (1609; uppl. 1909). Willig Häst skal man intet sporhugga. Grubb 509 (1665). Insinuerade .. Liefmans attest, at hästen (som dog) rätt illa war spårhuggen. ConsAcAboP 3: 255 (1667). Hedenstierna Fideik. 15 (1895).
2) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk. dels: sporra (se sporra, v.1 2) l. stimulera l. egga l. driva på (ngn l. ngns verksamhetslust o. d.), dels (i sht förr): medelst sporrarna tillfoga (ngn l. ngt rispor l. revor l. skada o. d.). Löstnaden sporhögg osz, at wi ei lämnade förr än wi kommo mitt uppå denna ö (dvs. Blå Jungfrun), där wi sågom henne öfwer alt. Linné Öl. 128 (1745). Hogen at få se de nye Papilioner sporhugger mig hwar dag at få resa (till Sthm). Dens. Bref I. 4: 162 (1751). Ett nöt .. som så burdus i fläng / Sporrhugger dörrn och icke hör sig för förut. Thomander 3: 241 (1826). Wi sporrhöggo i kapp hvarandras uppmärksamhet (på resan genom Närke), och hade ett verkligt nöje af att gemensamt orientera oss. Törneros (SVS) 3: 110 (1833). Viszerligen låter det sig göra, att genom sporrhuggning twinga ett ungt förstånd fram till den punkt, att det till utseendet begriper, reflecterar, resonnerar lika klokt .. som ett gammalt. SvLittFT 1838, sp. 499. särsk.
a) (†) i uttr. sporrhugga ngn (så l. så många) sår, tillfoga ngn (så l. så många) sår gm att slå l. stöta till med sporrarna. Peders hustru blef af Forredaren (dvs. förridaren) spårhugen fäm såhr, både på låren och länderne. VRP 1626, s. 208.
b) (†) stimulera l. reta (mage till aptit); äv. utan obj. Mången har tänkt, genom detta medel (dvs. brännvin) at fördrifwa illak luft, och sporrhugga magen til appetit. Linné hos Hiorter Alm. 1748, s. 32. För en ung, som kan hafwa appetit nog ändå, är det ej godt at sporrhugga med en sup. Dens. Diet. 2: 133 (c. 1750). Haartman Sjukd. 45 (1759).
c) (†) straffa l. aga (ngn) o. d.; med saksubj. äv.: sarga (ngn) l. tillfoga (ngn) smärta o. d. Wräkes jag med de mesta andra (till adelsmän föreslagna), sporrhugger mig ingen ärelystnad, men wräkes jag med få, kännes det mer. Linné (1760) hos Fries 2Linné 2: 351. Fast ock min Pappa will lugga sporrhugga och örfila mig hund aldrig så mycket. VDAkt. 1792, nr 469.
(3 a) -HÖNS. [fågeln har två sporrar på varje tars] zool. fågel av släktet Pternistis Wagl. (förr äv. i uttr. dubbla sporrhöns); i pl. äv. om släktet. Dubbla sporrhöns (G(allus) d(omesticus) pentadactylus) Fem tår på hvarje fot. Nilsson Fauna II. 2. 1: 49 (1828). Ett (hönsen) närstående släkte, sporrhönsen, hemmahörande i Indien, ståtar med ej mindre än två, ja, stundom tre par sporrar på benen. Lönnberg AnfDjurr. 14 (1901). DjurVärld 9: 215 (1961; i pl., om släktet).
-JÄRN. (sporr- 1805 osv. sporre- c. 1614)
1) (i sht förr) till 1: järn för tillverkning av sporrar. Hallenberg Hist. 2: 885 (i handl. fr. c. 1614).
2) (i sht i fackspr.) till 3: järnredskap med sporre; särsk. dels om plattjärn vari sporre är fäst, dels om sådant redskap fäst på skakel på släde l. kälke o. d., avsett att gripa i vägbanan för att därigm bromsa släpdonet. Patent nr 26083, s. 1 (1908; om plattjärn). SkogsarbMinn. 224 (1950). särsk.
a) till 3 e; om baksporre. Nordforss (1805).
b) (föga br.) redskap med sporre använt vid ringbyte (på bil). Nerén HbAut. 2: 71 (1912).
(1) -KAPPA. skomak. (c. 10 cm brett o. 20 cm långt) stycke skinn som gm hål träs på den sporrem som går över vristen. Spak Unif. 14 (1890).
(1) -KLANG. jfr klang, sbst. I 1, o. -klirr. Med sporrklang tolfte Carl står upp från silfverbord. Ingelman 243 (1832, 1843).
(1) -KLING, sbst.1 jfr -klang. Nu hördes stövelslammer och sporrkling i trappan. Cederschiöld UppNedvV 126 (1919).
(1) -KLINGA, förr äv. -KLING, sbst.2 (sporr- 1738 osv. sporra- 1611) jfr klinga, sbst.2, o. -hjul 1, -kringla 1, -trissa 1; äv. om sådan klinga med ett runt hål i mitten ss. heraldisk figur. Forsius Phys. 90 (1611: sporakling). Sporrklingan ersätter vid medeltidens början den tidigare piken. Östergren (1944). Dahlby SvHeraldUppslB 28 (1964).
(1) -KLIRR. klirrande från sporrar (då man går). Strindberg Giftas 1: 78 (1884).
(1) -KLIRRANDE, p. adj. (sporr- 1920 osv. sporre- 1887 osv.) jfr klirr, sbst. Snoilsky 4: 44 (1887; om klack).
(1) -KNEKT. ridk. om en på häl på ridstövel anbragt tjock, triangelformad lädertapp som uppbär sporren. Björkegren 2136 (1786).
(1) -KRINGLA. (sporr- 1639 osv. sporre- 1650)
1) sporrtrissa, sporrklinga; jfr kringla, sbst. 1, o. -trissa 1. Schroderus Comenius Reg. (1639).
2) om ett slags förr använt broderi med mönster karakteriserat av figurer liknande sporrkringlor (se -kringla 1). Åhstrand Öl. 77 (1768; på Öland).
(1) -LIK. (sporr- 1804 osv. sporre- 1800 osv.) som liknar en sporre, sporrliknande. Man finner .. (hos orkidéerna) sporre- eller punglika förlängningar .. bakpå det öfre hvälfda bladet af Blomfodret. VetAH 1800, s. 125.
(1) -LIKNANDE, p. adj. (sporr- 1901 osv. sporre- 1936 osv.) sporrlik. Starbäck DjurfVäxtL 27 (1901).
(1) -LÄDER. (sporr- 1639 osv. sporre- 1680) [jfr t. spornleder] om läderrem varmed en sporre fästes om foten; äv. om på sporrem fäst läderstycke konstruerat som ett skydd för vristen, förr äv. för hela foten; jfr -rem. Schroderus Comenius Reg. (1639). (Ett par) Stöflar med Spårar och SpårLäder. BoupptSthm 1673, s. 407 b. Omkring 1630 var sporrlädret ibland så stort att det täckte hela foten. Jäfvert Skomod 60 (1938).
(3 a) -LÄRKA. (numera föga br.) sporrpiplärka. Till de mera märkvärdiga afrikanska lärkorna höra .. sporrlärkorna, hvilka hafva en utomordentligt lång bakklo. 1Brehm 2: 65 (1875).
(1, 3) -LÖS. som saknar l. som icke är försedd med sporrar. Lind 1: 1789 (1749; om tupp). Han stötte sina sporrlösa klackar i hästens sidor och började vissla en munter visa. Hornborg Ödemarkspräst. 212 (1938).
(1) -MAKARE. [jfr t. spornmacher] (sporr- 1662 osv. sporra- 1587. sporre- 16071805) (numera bl. i skildring av ä. förh.) hantverkare som yrkesmässigt tillverkade l. repareiade sporrar l. stigbyglar o. d.; jfr -smed. KlädkamRSthm 1587 A, s. 34 a. Rörsmeder, plåtslagare .. suerdzfeyare, spåremakare, klensmeder (osv.). PrivSvStäd. 4: 414 (1607).
Ssgr: sporrmakar- l. sporrmakare-arbete. (numera bl. i skildring av ä. förh.) abstr. o. konkret. Allehanda ferdigt giordt Spåre makare Arbete. BoupptSthm 1671, s. 788.
-gesäll. (förr) jfr gesäll 2. BoupptSthm 1668, s. 1633.
-hantverk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) jfr hantverk 1. Lind (1749).
-mästare. (förr) jfr mästare 10. BoupptSthm 1671, s. 788.
-ålderman. (förr) ålderman i sporrmakarnas hantverksskrå. BoupptSthm 1679, s. 1576 a.
-ämbete. (-makar- 1901. -makare- 1675. -makar(e)s- 16071747 (i avskrift av handl. fr. 1607)) (förr) om sporrmakares yrke. PrivSvStäd. 4: 414 (1607). Pähr Andersson om sine 18 åhr, lährer Spårmakare Embetet. BoupptSthm 1675, s. 1037 a. MeddNordM 1901, s. 290.
(1) -MAKERI. [avledn. av -makare] (numera bl. i skildring av ä. förh.) om verksamheten l. yrket att tillverka sporrar. Weste FörslSAOB (c. 1817).
(1) -MAKERSKA. [avledn. av -makare] (†) sporrmakares hustru. Weste FörslSAOB (c. 1817).
(3 a) -PIPLÄRKA~020. [baktån är försedd med en lång sporre] zool. fågel av släktet Macronyx Swains.; särsk. i uttr. gulstrupig sporrpiplärka, fågeln Macronyx croceus Viellot; i pl. äv. om släktet; jfr -lärka. DjurVärld 10: 436 (1963; i pl., om släktet). Därs. (: gulstrupiga).
(1) -PRYDD, p. adj. Hamilton Ridn. 28 (1923).
(1) -REM. [jfr t. spornriemen] om läderrem för fästande av (spänn)sporre; jfr -läder. Wikforss 2: 641 (1804).
(1) -RYTTARE. ryttare med sporrar. Pereswetoff-Morath Kadettm. 182 (1889).
(1) -RÄDD. om häst: rädd för sporrarna. Strand NeliSuec. 35 (1753).
(1) -SKAFT. kort stång varvid sporrtrissan är fäst; jfr -hals. Alm BlVap. 212 (1932).
(1) -SKÄNKEL. ridk. jfr skänkel 2. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 54 (1836).
(3 c) -SKÄRA. (mindre br.) sporrbeskära. Abelin Frukt 159 (1902). LBl. 1904, nr 14, s. 2.
(1) -SLAMMER. jfr -klirr. Högberg Vred. 3: 241 (1906).
(1) -SLAMRANDE, p. adj. jfr -slammer. Kuriren steg sporrslamrande fram och (osv.). Högberg Vred. 3: 11 (1906).
(1) -SMED. (sporr- 1566 osv. sporra- 15381583. sporre- 15421624) [fsv. spor(a)smidher; ss. tillnamn] (numera bl. i skildring av ä. förh.) sporrmakare. VarRerV 14 (1538). Vapensmedernas yrke sönderfaller senare i sporr- och klingsmedernas, svärdfejarnes och pilstickarnes. EkonS 2: 280 (1897).
Ssg: sporrsmeds-mästare. (numera bl. i skildring av ä. förh.) jfr mästare 10. Dædalus 1937, s. 105.
(1) -SPÄND, p. adj. (numera bl. i vitter stil) jfr -beklädd. Dhe stötte på dörren med störer / med spiut och sp(o)rspend foot. Visb. 2: 146 (c. 1695).
(1) -STJÄRNA. sporrtrissa; äv. om i mönster ingående bild av sådan stjärna. Rydberg Vap. 16 (1891).
(1) -STRAFF. ridk. bestraffning av häst medelst sporrarna. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 79 (1836).
(3 a) -STRIT. [insekten har en rörlig sporre vid bakskenbenets spets] entomol. insekt tillhörande familjen Araeopidae; i pl. äv. om familjen. Sporrstritarna är en artrik familj, vars representanter som regel blir endast ett par millimeter långa. DjurVärld 3: 90 (1963).
-STRÄCK, se d. o.
(1) -STYNG. (numera bl. mera tillf.) jfr -hugg. Lind 2: 834 (1749). Ehrengranat Ridsk. II. 1: 78 (1836).
(1) -STÖT. jfr -hugg. KrigVAH 1833, s. 261.
(1) -STÖVEL. ridstövel försedd med sporre. Heidenstam Karol. 2: 106 (1898).
(1) -SÅR. av sporre förorsakat sår. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 54 (1836).
(1, 3 f) -TAND. om tagg i sporrtrissa; särsk. till 3 f: tagg i sporre som används vid dekorering av keramik. Form 1956, s. 135.
(1) -TRISSA.
1) rörlig, rund skiva (förr ofta försedd med skarpa taggar) i en sporre, sporrklinga. THästv. 1870, s. 10.
2) (föga br.) i bildl. anv. av 1, i snällpress (se d. o. 2), om taggig, sporrliknande trissa monterad på avläggningspinnarna för att beröringsytan mellan ark o. avläggningsanordning skulle bli så liten som möjligt o. utläggningen smetfri; jfr -hjul 2. NordBoktrK 1913, s. 248.
(3 a) -VINGAD, p. adj. zool. om fågel: som har sporre på vingen. LfF 1897, s. 234.
(3 a) -VINGE. zool.
1) fågelvinge försedd med sporre. Marklin Illiger 206 (1818).
2) den tropiska vadarfågeln Jacana jacana Flem. (som har en spetsig sporre på vingen). Bland utländska (vadarfåglar) märkas: Sporrvingen, i Sydamerikas och andra warma länders träsktrakter så kallad af den sporre eller skarpa pigg, som den har på hwarje af sina wingar. Holmström Ström NatLb. 2: 53 (1852). FoFl. 1974, s. 225.
(3 a) -VIPA. zool. vadarfågel av det i Afrika, Indien o. Sydamerika (samt sporadiskt i sydöstra Europa) levande släktet Hoplopterus Bonap. (som har en välutvecklad sporre på vingknogen); särsk. om H. spinosus Lin. I Egypten aflöses vår vipa af Sporrvipan .. hvilken har en hvass sporre på vingleden. 1Brehm 2: 437 (1875). 2SvUppslB (1953).
Ssg: sporrvip-släkte(t). zool. släktet Hoplopterus Bonap. 2SvUppslB (1953).
(1, 3 a) -VÄPNAD, p. adj. jfr -beväpnad. VäglednRiksmusUtlFrågesaml. 91 (1923).
(1) -ÅDER l. -ÅDRA. (numera föga br.) hos häst, om blodåder på bröstets nedre sidoyta, som vid kraftiga sporrhugg kan träffas av en lång sporre, yttre bröstven; jfr -blodåder. IErici Colerus 2: 235 (c. 1645). Juhlin-Dannfelt (1886).
(3 c) -ÄMNE. (i fackspr.) om anlag på fruktträdens grenar varur sporre utvecklar sig. HbTrädg. 3: 38 (1872).
(1) -ÖL. (numera bl. i skildring av ä. förh.) i anledning av förestående bröllop intagen måltid i brudgummens hem alldeles före den vanl. till häst företagna avfärden till bruden; särsk. i uttr. dricka sporröl. Celsius Ordspr. 1: 762 (1708: Dricka). Manspersonerna af bröllopsgästerna samlades först i brudgummens hem, hvarefter de, då de där druckit, begåfvo sig ridande till bröllopshuset, brudens hem. Till ock med presten, klockaren ock spelmännen voro med på ett sporröl. Landsm. 2: LXXIV (1884). Fatab. 1969, s. 135.
(3 b) -ÖRT. (sporr- 18071854. sporre- 17921903) [ifrågavarande växt är försedd med sporre]
1) växt av släktet Linaria Mill.; särsk. i uttr. gul sporrört, växten Linaria vulgaris Mill., gulsporre; äv. om det i äldre botanisk systematik uppställda släktet Antirrhinum Lin. (omfattande Antirrhinum Lin. (i inskränkt bemärkelse), lejongap, släktet Linaria Mill. jämte flera andra släkten). Liljeblad Fl. 230 (1792). Weste (1807: Gul). Dalin (1854; med hänvisning till sporreblomma).
2) i uttr. röd sporrört, växten Misopates orontium (Lin.) Raf., kalvnos. Weste (1807: Röd). jfr: Orontium (Röd-Sporre-ört). Liljeblad Fl. 231 (1792).
3) (†) i uttr. lilla sporrörten, växten Chaenorrhinum minus (Lin.) Lge, småsporre. Weste (1807). Rosenius Himmelstr. 225 (1903).
B (†): SPORRA-KLING, -MAKARE, -SMED, se A.
C (utom i ssgn SPORRE-BLOMMA numera bl. tillf.): SPORRE-BILDNING, -BLAD, se A.
(3 b) -BLOMMA. (sporr- 18521905. sporre- 1773 osv.) bot.
1) (†) om växten Delphinium ajacis (Lin.) J. Gay, riddarsporre. Hagström SvarVetA 141 (1773).
2) [blommornas krona är tvåläppig o. försedd med sporre] växt av släktet Linaria Mill.; särsk. om växten L. vulgaris Mill., gulsporre, flygsporreblomma (äv. kallad gul sporreblomma l. vanlig(a) sporreblomma(n)); förr äv. om det i äldre botanisk systematik uppställda släktet Antirrhinum Lin. (omfattande Antirrhinum Lin. (i inskränkt bemärkelse), lejongap, släktet Linaria Mill. jämte flera andra släkten). Liljeblad Fl. 342 (1798). Sporreblomma .. (dvs.) Örtslägtet Antirrhinum. Dalin (1854). Nyman FanerogFl. 145 (1873: Vanlig). Sporrblomma .. Linaria vulgaris, förekommer öfver hela landet på torr, i synnerhet sandig mark. LB 2: 159 (1900). Auerbach (1913: gul). Till släktet Antirrhinum förde Linné äfven den vanliga Sporreblomman, som af Miller öfverfördes till släktet Linaria, med artnamnet vulgaris. Lindgren Läkem. 119 (1919). Laurent-Täckholm o. Stenlid BlomstLex. 261 (1947). särsk. (†) i uttr. blåstrimmig sporreblomma, växten Linaria repens (Lin.) Mill., strimsporre. Auerbach (1913).
3) (föga br.) i uttr. spjutbladig sporreblomma, växten Kickxia elatine (Lin.) Dum., spjutsporre (som förr räknades till släktet Linaria Mill.). Auerbach (1913).
4) (numera knappast br.) i uttr. liten sporreblomma l. lilla sporreblomman, växten Chaenorrhinum minus (Lin.) Lge, småsporre (som förr räknades till släktet Linaria Mill.). Liljeblad Fl. 261 (1798). Auerbach (1913: liten).
5) blomma försedd med sporre. 3NF 4: 815 (1925).
Ssg (till -blomma 1): sporreblom- l. sporrblom-släkte. (föga br.) bot. släktet Linaria Mill. ArkBot. II. 1: 18 (1904). 2SvUppslB (1953).
(4) -BLOMSTER. (numera föga br.) = -blomma 2. Svensson NorrlKärlv. 13 (1885).
-BÄRANDE, -FORM, -FORMAD, -FORMIG, -FÖRSEDD, -GÅS, -HUGG, -JÄRN, -KLIRRANDE, -KRINGLA, -LIK, -LIKNANDE, -LÄDER, -MAKARE, -SMED, -ÖRT, se A.
Avledn.: SPORRAD, p. adj. [delvis utgående från sporra, v.1]
1) (numera bl. mera tillf.) till 1: försedd med sporre l. sporrar. Visb. 1: 29 (1572; om fot). Sandels återkom (från ett uppdrag), medan conseillen ännu varade, stöflad och sporrad. GJEhrensvärd Dagb. 2: 129 (1780). (En ryttare) med rak hållning .. och sporrade kragstöflar. Rydberg Frib. 69 (1877). jfr be-, o-sporrad.
2) (i fackspr.) till 3 a, b: som har l. är försedd med sporre l. sporrar l. sporreliknande utskott o. d.; numera bl. i ssgrna be-, dubbel-sporrad. Tibierna (hos vissa insekter) knöligt sporrade. Tarserna utan filtartad beklädnad. Boheman ÅrsbVetA 1847—48, s. 147. Kalkbladen (hos riddarsporren) oregelbundna .. det öfversta yttre sporradt. Nyman VäxtNatH 1: 288 (1867). Dens. FanerogFl. 214 (1873). jfr be-, dubbel-, o-sporrad.
SPORRIG, adj. (i sht i fackspr.)
1) till 3: som har sporre l. sporrar. Gårdarna Tureli och Björgo ligga på var sin sida om en prydlig V-formig dal med branter, dock icke sporrig. Ymer 1916, s. 232.
2) till 3 b: som har (sådan l. sådan) sporre l. (sådana l. sådana) sporrar; ss. senare led i ssg (se RAK-SPORRIG).

 

Spalt S 9936 band 29, 1985

Webbansvarig