| Publicerad 1985 | Lämna synpunkter |
SPJUVER spjɯ4ver, m.//ig.; best. -n; pl. -vrar; äv. (numera föga br.) SPJUV spjɯ4v, m.//ig.; best. -en; pl. -ar; förr äv. SPJUVERT, m.
illistig person l. skurk l. skälm; numera bl. med förbleknad bet.: skojfrisk person l. spefågel l. skämtare o. d. (äv. bildl., om djur l. företeelse). Jag tackar Gud, att åtminstone den spjufven Johan Gyllenstierna ej mera finnes i lifvet. Crusenstolpe Tess. 1: 269 (1847). Spjufver .. (dvs.) illistig skälm. Dalin (1854). Lifvet, den spjufvern, till löje snar, / lärde mig spela och sjunga. Larin Dikt. 77 (1908). Lunnefågeln, muntre spjuvern, / ishavsviddens papegoja. Hemmer Nord. 37 (1936). (Läkaren S. A. Hedin) var utan fråga en spjuver; ett par bevarade brev från honom till Hallenberg år 1777 äro nog de mest uppsluppna i hela samlingen. Ahnlund i 3SAH LXV. 2: 132 (1955). — jfr POJK-, ÄRKE-SPJUVER. — särsk. övergående i abstraktare anv., om egenskapen att vara en spjuver: spjuveraktighet; äv. i sådana uttr. som det sitter en spjuver i ngn, ngn är spjuveraktig, spjuvern går ur ngn, ngn upphör att vara spjuveraktig, en spjuver l. spjuvern i l. kring ögat (och mungiporna) l. i ögonvrån, betecknande förhållandet att ngn är upplagd för skämt (o. visar detta gm glimten i sitt öga l. gm skrattlystna rörelser kring öga o. mungipor). Uttrycket i hans ansigte var klokt, så klokt, att för den uppmärksamme iakttagaren der till och med skymtades en spjufver kring ögat och mungiporna. Ödman VårD 2: 41 (1888). Understundom lät (skådespelerskan) fru P(ettersson) N(orrie) spjufvern spela in. GHT 1895, nr 218, s. 3. Fastän han blivit både gift och till åren, så gick inte den där gamla spjuvern ur honom. Lundh EvLustg. 48 (1928). Jag vet inte om det satt en spjuver i Laksen och om han ville pröva min uthållighet, men (osv.). Stiernstedt Mitt 2: 120 (1930). Nå, frågade Trolle .. med spjuvern i ögat, då har han väl (osv.). Nilsson Bokh. 155 (1937). Säga ngt med spjuvern i ögonvrån. IllSvOrdb. (1955).
Avledn.: spjuveraktighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara spjuveraktig. Lidman TGSilfverst. 8 (1910). —
SPJUVERI104, n. spjuveraktighet; äv. konkretare, om spjuveraktigt upptåg l. skälmstycke o. d. Leijonhufvud Minnesant. 344 (1842). Lilljebjörn Skolm. 107 (1925). IllSvOrdb. (1955). särsk. i uttr. på spjuveri, på skämt. SD(L) 1904, nr 296, s. 2. —
SPJUVIG, adj. [sv. dial. (Finl.) spjuvåg] (numera föga br.) spjuveraktig; jfr spjuvrig. PT 1895, nr 85 A, s. 3 (om ansikte). Hans vänliga bruna ögon, som .. kunde få en så munter rent av spjuvig glimt. Lundberg-Nyblom NorrstrArno 15 (1932). —
SPJUVISK, adj. (numera föga br.) spjuveraktig. (En skämtsam) hedersbevisning blef på ett tämligen spjuviskt sätt besvarad. AB 1901, nr 191, s. 2. —
SPJUVRIG, adj. spjuveraktig; jfr spjuvig. Där går Nils Nilsson med lite snedlutat huvud och en god, närsynt, ibland litet spjuvrig blick bakom pinsenezen. ActaOstrog. 2: 22 (1930).
Spalt S 9851 band 29, 1985