Publicerad 1984   Lämna synpunkter
SPINKA spiŋ3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. spinka (i bet. 1); jfr dan. o. nor. spinke (i bet. 2); samhörigt med SPINK, sbst.2 o. besläktat med SPINKIG, adj.2 — Jfr SPINKA, sbst.2]
1) (numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) med resultativt obj. betecknande stickor l. (finhuggen) ved: spänta resp. finklyva; äv. med avs. på tyg o. d.: klippa sönder i små bitar l. klippa små bitar av; äv. utan obj. Tholander Ordl. (1872). I ugnskroken invid dörren (i rökstugbadstugan står) en täljstubbe, på hvilken man spinkade lysstickorna. MeddNordM 1902, s. 47. På söndagarne spinkar han ved åt kronofogdens. Törnblom FolkSpad. 44 (1914). Spinka och klippa tills ingenting är kvar av tygbiten. Östergren (1944). Spinka tyg. IllSvOrdb. (1955). särsk. (numera föga br.) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; särsk.: lång o. smal, spinkig; förr äv. om tyg (i ssgn O-SPINKAD): icke tillskuren (utan i hel längd). Munnen (hos de människoliknande aporna) är framstående .., fötterna och händerna af lika form, och ganska mycket spinkade. Regnér Begr. 2: 121 (1813). jfr: Ospinkadt tyg, kläde. Murberg FörslSAOB (1791).
2) (tillf.) spara i smått, vara mycket sparsam, ekonomisera; särsk. [jfr d. spinke og spare] i uttr. spinka och spara. Hök MajGrann. 199 (1929).
Särsk. förb. (till 1; numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SPINKA BORT10 4. gm att spinka slösa bort (ngt); äv. bildl., med avs. på tid: plottra bort. Lind (1749; äv. med avs. på tid). Forssell Handskom. 40 (1920; med avs. på läder). —
SPINKA SÖNDER10 40. klippa l. klyva l. skära l. hugga sönder l. spänta (ngt) i små bitar. Tholander Ordl. (1872). Fridner Idriess AustrDjung. 40 (1938; med avs. på vedträn).
Ssgr, se spink, sbst.2 ssgr.
Avledn.: SPINKIG, adj.1 (†) som lätt spjälkas upp l. splittras, splittrig l. spjälkig o. d. Berget är af en skifrig och spinkig natur, så att det på flere ställen formerat sig såsom upstaplade stenmurar. Dædalus 1947, s. 86 (1806).

 

Spalt S 9703 band 29, 1984

Webbansvarig