Publicerad 1984   Lämna synpunkter
SPINGA spiŋ3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (TIdr. osv.) ((†) -ar Månsson Ört. 334 (1628: Beenspingar); -er Månsson Åderlåt. 106 (1642)).
Etymologi
[sv. dial. spinga; till SPINGA, v.]
(i vissa trakter) (liten l. kort) trästicka; splitter l. flisa o. d.; jfr SPINGRA. At vthdraga Jern och Spinger aff Såår. Månsson Åderlåt. 106 (1642). Hvarje led (av ett metspö) består af sex sammanfogade spingor af bambu. TIdr. 1882, s. 195. LoW (1911).
Ssgr, se spinga, v. ssgr.

 

Spalt S 9699 band 29, 1984

Webbansvarig