| Publicerad 1984 | Lämna synpunkter |
SPETSIG spet3sig2, förr äv. SPESSIG l. SPITSIG l. SPISSIG, adj. -are; adv. -T; förr äv. SPETSOT, adj. l. SPITSOT, adj.; n. o. adv. = (VarRerV 9 (1538; n.), Willman Resa 212 (1667; n. l. adv.)).
I. ss. senare led i ssgr: som har (så l. så beskaffad) spets (se SPETS, sbst.2 1 a—c) l. (så l. så många l. så l. så beskaffade) spetsar. — jfr AVLÅNG-, BORST-, EN-, HÖG-, KORT-, LÅG-, LÅNG-, RAK-, RUND-, SKARP-, SYL-, TRE-, UDD-SPETSIG m. fl. Anm. Ssgr av typen LÅNG-, RUND-, SKARP-SPETSIG kan i regel alternativt innehålla SPETSIG i bet. II 1 (varvid bet. är: utdraget resp. runt l. skarpt osv. spetsig, stundom äv.: lång resp. rund l. skarp osv. o. spetsig).
II. i annan anv.
A.
1) som l. vars ända (utdraget) smalnar av till l. bildar en minimal punkt o. d. — jfr AVLÅNG-, LÅNG-, RUND-, SKARP-SPETSIG m. fl. (se anm. ovan).
a) med tanke på vasshet l. genomträngningsförmåga: som l. vars ända (l. ändar l. utskott o. d.) smalnar av till en (i det närmaste) minimal punkt o. är vass (vassa) l. genomträngande, som utgör l. är försedd med spets (se SPETS, sbst.2 1 a) l. spetsar; uddvass. Helsingius N 7 a (1587). (Isl.) Geirlaukur .. (lat.) Ferrum hastatum, (sv.) Spetzigt Järn. Verelius 89 (1681). Schylla .. är besatt så wäl under som ofwanpå Watnet, med många spitzige Klippor. RelCur. 172 (1682). (Cupido) drog utur sitt Gullkoger den spitzigaste af alla sina pijlar. Ehrenadler Tel. 135 (1723). Twenne (av gallstenarna) woro nog stora, med åtskilliga spitsiga kanter. PH 5: 3078 (1751). Alltför spetsig blir snart slö. SvOrdspråksb. 3 (1865). Skall man stångas med gamla oxar, måste man ha spetsiga horn. Käll KlKrylbo 95 (1939).
b) enbart i fråga om formen: som l. vars ända l. topp (l. ändar l. toppar l. utskott o. d.) smalnar l. utdraget smalnar av till en (i det närmaste) minimal punkt l. bildar en kil l. kon l. pyramid o. d. (med liten vinkel mellan (motstående) ytterkanter osv.), som har (utdragen) kil- l. kon- l. pyramidform osv.; äv. allmännare: mot l. i ändan (l. toppen) avsmalnande; äv. i överförd anv., om form o. d.: som har avseende på l. kännetecknar spetsiga föremål l. figurer. Spetsig nedtill, nedåt, upptill, uppåt. Spetsig kil. Spetsig näsa. Spetsig sko. Spetsigt torn. Spitzhöffdat, (dvs.) then som longt och spitzot hoffuud haffuer. VarRerV 9 (1538). När Krijgzhären .. är vthfördh til Slachtningz, så ställes hon antingen i en Spitzig, eller en fyrekantig, medh wingar ombewarat, Slachtordning. Schroderus Comenius 708 (1639). The förnämsta hustrur (i Nürnberg) haffwa hufwor på sigh .. och så en spetsig hat ther uppå. Bolinus Dagb. 42 (1668). BtVLand 6: 4 (1674; om framparti av ackja). Om lågen är spitzig .. så är ther en lagom opsettning. NoraskogArk. 4: 218 (1719). Ju närmare wi komme .. (ett par öar), ju tydeligare såge wi, at the bestodo vtaf spitziga skallberg. Humbla Landcr. 385 (1740). Schultze Ordb. 4778 (c. 1755; om ägg). Den gamla staden låg i sömn, / En dikt i sten, / Med gaflar sirligt spetsiga / I månens sken. Snoilsky 2: 233 (1881). Taket (på Uppsala domkyrka) har höjts, så att det blifvit spetsigare. Schück o. Lundahl Lb. I. 1: 112 (1901). Jäfvert Skomod 31 (1938; om skoform). Allt för spetsiga fingrar tyder på godmodighet och en viss frigjordhet — speciellt för kvinnornas vidkommande. KiromantHeml. 16 (1946). — särsk.
α) (i fackspr.) om kors (på häst l. nötkreatur): skarp. Sjöstedt Husdj. 1: 44 (1859). Det spetsiga korset tyder alltid på en svagt utvecklad bakdel i sin helhet och uppstår oftast såsom följd af dålig utfodring under uppväxttiden. LB V. 2: 138 (1908).
β) om båge: ofullständigt rundat på så sätt att en spets uppstår, på en gång rundad och spetsig, spets-; äv. om valv o. d. liktydigt med: som utgör l. har formen av en spetsbåge, spetsbågig. Holmberg 2: 901 (1795; om valv). Pelare, förbundna genom spetsiga bågar. Hahr ArkitH 243 (1902).
γ) (numera föga br.) i uttr. spetsig hacka, = SPETS-HACKA; äv. i uttr. spetsig yxa, spetsyxa (se d. o. 2). (T.) Spitzhacke, Spitzhaue, .. (sv.) en spetsig hacka, til at hacka i murar och stenjord med. Möller 2: 954 (1785). Spetsig yxa. SvTyHlex. (1872).
δ) i sht mat. om vinkel: som är mindre än 90°; äv. om cirkelsektor o. d.: som har en sådan vinkel. Block MotalaStr. 8 (1708). Denne trehörnings spetziga hörn BAC wari sådant, at ett annat .. hörn .. hwilket .. är femb resor större än detta .. måtte wara mindre än ett lorätt, hwilket altid är lätt at finna. Duhre Geom. 201 (1721). I den vanliga ”halvskuggpolarimetern” finnas tvenne polariserande prismor, vilkas plan bilda en spetsig vinkel mot varandra. Smith OrgKemi 11 (1938). Siwertz Tråd. 48 (1957; om cirkelsektorer).
ε) i sht veter. o. hippol. i uttr. spetsig hov, (deformitet i form av) hov hos vilken tåvinkeln är mindre än normalt (o. traktväggarna lägre, innebärande en bakåt bruten fotaxel o. hög kotställning). Den spetsiga hofven tillhör helt eller delvis framåtställda extremiteter. Bergman Hofbesl. 48 (1905). 2SvUppslB (1953).
η) (numera mindre br.) försedd med spetsar (se SPETS, sbst.2 1 b ζ), tandad o. d.; äv.: som går ut i l. bildar strålar l. dyl. Järnmalm finnes hos Osz i faste Berg, och derföre swartblåaktig, och spiszig eller strålande. Hiärne Berghl. 447 (1687; rättat efter hskr.). (Sv.) Spetsig .. (lat.) denticulatus; serratus; pinnatus. Lindfors (1824).
ϑ) ss. adv.; i sht: i en spets (se SPETS, sbst.2 1 b). Then 2. Dito sågo wij een Stadh och mächta skiönt Slott benemdt Cocora, hwilket war bygt spetzot vpföre. Willman Resa 212 (1667). På kullens krön reste sig kyrkan spetsigt i kvällen. Eriksson ÖmhHung. 28 (1948).
B. i bildl. anv. av 1 a.
2) (†) spetsfundig (se d. o. 1); skarpsinnig, ”klyftig”; vaken, alert; slug; äv.: spirituell, kvick (jfr 6). Thenne speetzighe Anden (dvs. djävulen). LPetri Exorc. E 1 a (1562). Ther äro kättare medh theras spitzigha sophistrij och lögnböker. PErici Musæus 3: 85 a (1582). Til en sådan hård knut hörer en spitzig lösare. HB 3: 187 (1688). Ditt (dvs. Salomos) skarpsinnige, spitzige wett måst här (dvs. i fråga om att förstå Guds vishet) lijda plundran. Runius (SVS) 2: 7 (1699, 1724). En sådan nedrig styl (som den burleska) eij söle eder Dickt; / Men skämten som Marot, så wackert spitzigt, qwickt. Düben Boileau Skald. 5 (1721). (Sv.) vara spetsig .. (eng.) be smart; be sly; be cunning; be up to a move. Björkman (1889).
3) [jfr 2] (†) (spetsfundigt ställd o. därför) svår, ”knepig” (se d. o. 2). Nordforss (1805). (Moren:) Ur denna villervalla hjelpe sig en Christen, för Hedningen är denna gåta för spitsig. Fahlcrantz Schiller Fiesko 108 (1821); jfr 2. Spetsig sak. Meurman (1847).
4) i fråga om (plågsam) verkan på sinnesorgan som för l. kan föra tanken till känselintrycket av ngt spetsigt: stickande l. dyl. — särsk.
b) (numera mindre br.) i fråga om synintryck, särsk. färgintryck. De breda och mjuka strecken äro företrädesvis tjenligast för de delar, dem man ser på afstånd; de spetsiga och skarpare passa för de närmare. Sandström KrMat. 57 (1840). (Ockrans) hållbarhet och oföränderlighet är oomtvistad, också väljer en god akvarellist oftare ockran än den ”spetsiga” ljusa cadmiumfärgen. Nyblom Akvarellm. 27 (1910).
c) i fråga om hörselintryck: hög l. tunn o. (något) hård l. gäll l. skärande; i sht förr äv. (om vokal): sluten l. främre (o. ngt skärande l. hård). (Bokstaven e:s) egentliga uttal är mera spetsigt eller skarpt, både i långa och korta stafvelser (än bokstaven a:s). Moberg Hjelpr. 6 (1796). I har ett tunnare och spetsigare ljud än ö. Rydqvist SSL 1: 87 (1850). MeddSlöjdF 1899, 2: 55 (om klangfärg). Spetsiga (vokaler:) i, y, ɯ, ω. LoW Inl. 13 (1911). Ett sådant (tje-ljud) är det explosiva ljud, som bildas genom sammanställning av t och s, och som vi vilja kalla det spetsiga tje-ljudet. Bergqvist Dövst. 130 (1911). Den skrävlande och karska grossörsfrun med den .. spetsigt skrikiga rösten. DN(B) 1931, nr 185, s. 6.
d) om blick; jfr b. Af den spetsigt lifliga blicken skulle en åskådare kunnat inbilla sig, att de spirituellaste infall blifvit sagda. Geijer I. 3: 52 (1810). DN(B) 1931, nr 185, s. 6.
5) ironisk, vass, spydig o. d.; i sht om ord l. yttrande l. sätt att tala l. skriva o. d.: (kvickt l. snärtigt o.) ironisk l. vass l. bitande l. spydig; epigrammatisk; äv. ss. adv.; jfr 1 slutet o. SPETS, sbst.2 3 (o. 4). Förthy att vdi the breff han haffwer oss nw nyligen någre reser tilschriffwit, haffwer han iw mest altijdh giffwet godhe ord, Män nw schriffwer han skarptt och spitzigtt nogh i saken. G1R 17: 406 (1545). Man säyer .. at ni med spitziga ord sticker alla ni är I sälskap med. Lindahl Tanckef. 54 (1740). Hur spetsigt hade icke nyligen den där förnäma jungfrun smålett, då mäster Richwin hälsade henne med en djup bugning, men .. bugningen närapå öfvergått till knäfall! Cederschiöld Riehl 2: 60 (1878). Ljunggren SmSkr. 2: 190 (1879; om satir). Carl Fredrik, hvem har lärt dig vara spetsig mot en gammal man? (Lundin o.) Strindberg GSthm 20 (1880). Herr stabschefen verkade icke synnerligen sympatisk, då han i ganska spetsig ton svarade (osv.). Ankarcrona SerTillb. 286 (1926). Aurén EurOr. 218 (1936; om epigram). I den ställning jag (dvs. en rik bonde) nu sitter kan jag gödsla över nitti hektar! — Det både syns och känns på lukten, sa doktor Lundewall, som kan va vrång och spetsig när det vill sig. Delblanc Åminne 21 (1970). — särsk. [åtm. delvis sannol. eg. med tanke på ormtunga] ss. bestämning till tunga ss. metonymisk beteckning för sätt att tala l. skriva. Gerhard Bluhm fortfor att låta sin spetsiga tunga spela öfver än den ene, än den andre af medlemmarna i det sällskap, de nyss lämnat. Lundegård Prom. 1: 36 (1893). Professor Myrberg var känd för sin knarrighet och sin spetsiga tunga. Modin Ringström ProstMinn. 102 (1930). Men under molnen som tunga skockade sig samman skämtade fru Isa Landborg och Tage Ehrencreutz med spetziga tungor. Krusenstjerna Pahlen 5: 341 (1933).
C.
6) i bildl. anv. av 1 a o. b, i fråga om sätt att uttrycka sig: effektfull l. pregnant l. tillspetsad o. slående; äv. med nedsättande innebörd: på ett sökt l. onaturligt sätt tillspetsad; numera bl. med bibet. av 5; jfr 2. För ofta nyttjad gifver .. (antitesen) åt stilen ett spetsigt och konstladt utseende. Enberg SvSpr. 386 (1836). Fjerde strophens sista rad (av allegorien Rösten ur stugan) torde böra ändras .. (men) Egentligen är den .. (ursprungliga) läsarten roligare och spetsigare. Atterbom (1841) i 3SAH XXXVII. 2: 23. Ganska svårt är .., att lika mycket å ena sidan undvika onödig klyftighet .., som att .. icke öfverse verkliga åtskillnader .. Här gäller det, att hvarken vara spetsig eller trubbig, men jemn. Almqvist V (1842).
1) till II 1 a, b: egenskapen att vara spetsig; spetsig form; äv. konkretare: spetsig upphöjning l. ända o. d. Serenius (1734; under poignancy). (Sv.) Spetsighet, .. (t.) stachlichte Form. Dähnert (1784). Uddarne (hos lönnbladen) variera mycket i anseende till mer och mindre spetsighet och spetsarnes antal. Ström Skogsh. 71 (1830). Spetsighet (dvs.) Spetsig ända, spets. Dalin (1854). Den gotiska stilen utmärker sig för större liflighet med omväxlande ljus- och skuggverkan, lätthet, spetsighet och vertikalism. Wrangel ByggnH 22 (1904). Vinkelns spetsighet. Östergren (1944). särsk. bildl. (jfr 2—5). Erik Wettergren är reservlöjtnant, prydlig som en diplomat och har något av kammarduksnålens spetsighet och elegans. Laurin Minn. 4: 257 (1932).
2) (†) till II 2: (subtil) skarpsinnighet l. skärpa (se skärpa, sbst. 3 b) l. kvickhet l. esprit; spetsfundighet l. subtilitet. (Sv.) Spetsighet .. (t.) die Spitzigkeit; item Spitzfindigkeit. Lind (1749); jfr 1. Till fattande, utredande och vederläggande af .. (alla de omsvep som användes inom diplomatin på 1600-talet) kunde den då gällande academiska spetsigheten icke umbäras, och allraminst kännedom af Romerska lagfarenheten. Nordin i 2SAH 3: 267 (1803). Han egde icke den spetsighet, den qvickhet och rörlighet i tanken, som man i Frankrike så mycket värderar under namn af esprit. Estlander KonstH 113 (1867). Med sin stora skarpsinnighet och mångkunnighet förenade han i uttryckssättet mycken spetsighet. Svanberg RedLefn. 150 (1882). PT 1895, nr 205, s. 3.
3) till II 4, II 4 c. Expression är uttryck af ljudets styrka eller svaghet, spetsighet eller rundhet, sväfning eller uthållning, afbrott eller sammanbindning. Mecklin BegTonk. 22 (1802). Hr T(orslow har) såsom Strozzi en spetsighet och en stackering i ordens allmänna uttal som .. aldrig kan gälla såsom naturlig och sann. 3SAH LV. 1: 117 (i handl. fr. c. 1855).
4) till II 5: vasshet, skarphet, syrlighet, sarkasm. Sjelfva dragen (på porträttet) äro nog mekaniskt lika, ehuru de ha en hårdhet och spitsighet som ingalunda ligger i Originalet. Tegnér Brev 8: 269 (1838). Ej utan en viss spetsighet låter han veta, att (osv.). Weibull (o. Tegnér) LUH 1: 245 (1868). Östergren (1944).
5) i konkretare anv. av 4: spetsigt ord l. yttrande l. kvickhet, spydighet, gliring. Var god och håll inne med alla spetsigheter. Fahlcrantz 7: 123 (c. 1835, 1866). Den som kan skrifva en god aforism kan naturligtvis skrifva en god bok. Men vitzar och spetsigheter och epigram gör ingen god bok. Ekelund Ag. 16 (1913). Man rör sig (under kafferepet) med bekanta namn och bekanta skilsmässor, säger små lustiga spetsigheter om frånvarande egna bekanta, det är personprat hela vägen. SvD(A) 1934, nr 263, s. 12. Olsson Fröding 193 (1950).
Spalt S 9602 band 29, 1984