Publicerad 1982   Lämna synpunkter
SOLSTITIUM solstit4sium, äv. 0302, n.; best. -iet, i best. anv. äv. utan slutart.; pl. -ier.
Etymologi
[jfr t. solstitium, av lat. solstitium, sommarsolstånd, av sol, sol (se SOL, sbst.1), o. ett sbst. bildat till perf.-stammen av sistere, stanna, reduplikationsbildning till stare, stå (se STÅ). — Jfr SOLSTICE, SOLSTITIAL-]
astr.
1) solstånd. Om möieligit wore att M. Joan Pering kunde i hastighet resa up til Torne .., emedan nu Solstitium är ok han kunde hinna dijt medan än Solen woro hela natten uppe, så (osv.). Rudbeck Bref 319 (1687). Stenfelt (1920).
2) solståndspunkt. Melanderhjelm Astr. 1: 81 (1795). BonnierLex. (1966).

 

Spalt S 8739 band 29, 1982

Webbansvarig