Publicerad 1979   Lämna synpunkter
SLÖM slöm4, adj., äv. SLEM slem4, adj.2 -mma.
Ordformer
(slem 1601 (möjl. felaktigt för slöm), 1773 (: Slemsäd)—1939 (: slemsäd). slöm 1736 osv.)
Etymologi
[sv. dial. slöm; jfr nor. dial. sløyma, växa upp snabbt i långa, veka strån; sannol. i avljudsförh. till SLUM, adj.; formen slem beror sannol. (åtm. delvis) på delabialisering, delvis möjl. äv. på anslutning till SLEM, adj.1]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om sädesax l. frö: slö (se SLÖ, adj.2). Gevaliensis Jos. 26 (1601: slem; rimmande med dröm o. möjl. felaktigt för slöm). (Frö av palsternacka) sås altid tiockare än annat frö, efter mycket ibland thet är offta slömt och ofröt. Broocman Hush. 4: 39 (1736). Sundén (1891).
Anm. Det är ovisst, om det hos Arvidi 111 (1651) i rimlista förekommande sliömm representerar en form av SLÖM [i så fall med -iö- möjl. beroende på inflytande från sljö (se SLÖ, adj.2); jfr äv. sv. dial. sljömm, lättaste kornet i dråsen].
Ssg (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SLÖM-SÄD. slösäd. Schultze Ordb. 4005 (c. 1755). Cannelin (1939: slemsäd).

 

Spalt S 7396 band 28, 1979

Webbansvarig