| Publicerad 1979 | Lämna synpunkter |
SLÖJA slöj3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING
1) (numera i sht i vitter stil) kläda l. betäcka l. hölja (ngn l. ngt) med slöja (se SLÖJA, sbst.2 1); äv. refl.; äv. med sakl. subj.: utgöra slöja för l. betäcka l. hölja (ngn l. ngt), stundom äv.: skymma l. hindra (ngt). Slöja ett fruentimmer. Schultze Ordb. 4560 (c. 1755). Ej det sorgliga doket Slöjade Nunnan mer. Stagnelius (SVS) 3: 98 (1817). Den svarta bindel, som slöjar hans syn, är bilden af det blindhetstillstånd, hvaruti hvarje menniska är försänkt. SvT 1852, nr 148, s. 2. Där kvinnorna ännu slöja sig. Östergren (1941). IllSvOrdb. (1955). — jfr BE-, FÖR-, OM-, ÖVER-SLÖJA. — särsk.
a) (i fackspr.) laga l. förstärka (pappersblad o. d.) med slöja (se SLÖJA, sbst.2 1 c), slöjbehandla. Östergren 6: 811 (1941).
b) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.): klädd l. höljd i l. försedd med slöja. Slöjade fruentimmer. Schultze Ordb. 4560 (c. 1755). Der glimmar ett drömmande stjernepar / Allt under det slöjade änne. Östergren NDikt. 45 (1879). jfr O-, SIDEN-, SKIR-SLÖJAD m. fl.
2) mer l. mindre bildl.: betäcka l. hölja l. dölja (ngn l. ngt) med slöja (se SLÖJA, sbst.2 2), beslöja (se d. o. 2, 3); äv. refl.; äv. i pass. närmande sig intr. bet.: bli beslöjad; äv. utan obj. Det är verkeligen, som Bror uttrycker sig, hjertat som slöjar vid den första ömma föreningen (dvs. giftermålet), det är sedan förnuftet eller kanske rättare sagt: fåfängan (vid det andra). Choræus Bref 31 (1799). Du (dvs. lugnet) ../.. då qvällens skymning slöjar dalen, / Sluter, hägnande, hans (dvs. den ringes) ögonpar, / Utaf mödan tyngda, ej af qvalen. Wallin (SVS) 1: 434 (1806). Slöja Dig Luna i moln, och slocknen I tindrande stjärnor. Stagnelius (SVS) 1: 208 (c. 1815). Som talare och brefskrifvare väger .. (Tiberius) på guldvigt hvarje ord och nytjar intet, förr än han noga pröfvat dess logiska halt — detta ej alltid för att vara klar, utan äfven i uppsåt att slöja sin mening. Rydberg RomD 26 (1877). Nu ser jag icke mer, mitt öga slöjas — / O Herre Gud, allt detta en gång varit, / Men är ej mer, det kommer aldrig åter! Strindberg Kamm. 5: 62 (1909). Malmberg FörfLiv 169 (1952). — jfr IN-SLÖJA. — särsk.
a) fotogr. åstadkomma slöja (se SLÖJA, sbst.2 2 e) på (negativ o. d.); äv. i anv. motsv. b. Roosval Vogel PraktFotogr. 64 (1901). Snickarlim inverkar slöjande på pankromatiska plåtar; om en plåt får ligga en tid i en limmad kasett, uppstår i närheten af de limmade ställena en slöjbildning. KemT 1906, s. 188. Valet av strålning, negativmaterial och framkallare (vid en viss fotografering) var ägnat att nedbringa den slöjning av negativet, som förorsakas av primärstrålningen. Handersson hos Friesen o. Grape CodArg. 203 (1928). LD 1959, nr 199, s. 11.
b) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr a. Tomhetens slöjande mörker täckte (då döden skymtade) / allting, som förr var mig godt och skönt och kärt. Fröding Guit. 70 (1891). Dimmorna lyfta från sundet och näsen / sitt slöjande skir. Ling-Lander HemstV 2 (1921).
c) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Försvinne ock den tid, då listen, i förening / Med slöjad sinnlighet, ger rökverk utan mening. Wallin (SVS) 1: 179 (1805). Bilden har tagits vid slöjad sol, då skogen är fri från ljusfläckar. Fotohb. 1: 198 (1958). — jfr RÖK-, TÅR-SLÖJAD.
SLÖJA ÖVER10 40. (mera tillf.) till 1: kasta en slöja över (ngt), beslöja (ngt); särsk. bildl. (jfr slöja, v. 2). Strofbildningen med en orimmad rad, en klanglöst bristande våg som liksom slöjar öfver det andra, är det uttrycksfullaste i den enkla dikten. Hallström i 3SAH 24: 404 (1910). jfr överslöja.
Spalt S 7383 band 28, 1979