| Publicerad 1979 | Lämna synpunkter |
SLÄTTA slät3a2, sbst.2, l. SLÄTA slä3ta2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) slätt (se SLÄTT, sbst.3); numera i sht dels om liten slätt utgörande glänta i skog, dels i utvidgad anv., om stort isflak. Een jämpn Löth eller Slätte. Lælius Bünting Res. 1: 171 (1588). Nähr the kommo fram på slättan, gingo the .. fort emot fienden. HH 20: 348 (c. 1640). Jag har gemenligen observerat, så wäl i Engeland, som Frankrike och Holland, at de hålla de största Fåren på slättorne. Nordencrantz Arc. 241 (1730). Jag gick efter närmaste ljudet, som kom från en liten ljusning eller slätta, å hvilken lågo några stora och risiga, af stormen kullvräkta granstammar. Hemberg NJagtsk. 238 (1897). 2SvKulturb. 1—2: 251 (1934; om isflak). SvGeogrÅb. 1950, s. 125 (: släta; från Vasa skärgård i Finl.). — jfr SKOGS-SLÄTTA.
Spalt S 7370 band 28, 1979