Publicerad 1977   Lämna synpunkter
SLUNK sluŋ4k, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial slunk; i avljudsförh. till SLINKA, v. — Jfr SLUNKA, SLUNKEN, SLUNKER]
(ngt vard.) om liten mängd av vätska (i sht dryck); företrädesvis om liten mängd av vätska utgörande rest av en större mängd, skvätt (jfr SLADD, sbst.2 1, SLANK, sbst.2 2, SLURK, sbst.1); äv. om så stor mängd av en dryck som man förmår svälja i ett drag, klunk (särsk. i uttr. i, förr äv. med en slunk, i ett drag); äv. i utvidgad anv., om rest av annat än vätska. Petreius Beskr. 2: 54 (1614: medh). Utdrikka i en slunk. Schultze Ordb. 4542 (c. 1755). Sedan Jussi utöst sista slunken (av det vatten som samlats i båten), satte han sig i aktern. Arkaduis Pakkala 6 (1895). Han .. trevar efter socker, grädde, bröd, tar sig en slunk grädde ur kannan. Martinson Kvinn. 23 (1933). (Snöskottarna lyste upp när de fick) en hastig slunk ur fickflaskan inne i en portgång. Fridegård LHårdVid. 16 (1951). Av vintersillen fanns .. inte mycket kvar (i butiken), kanske en och annan slunk i botten av en tunna. Gjöres DTid. 157 (1965). — jfr VIN-SLUNK.

 

Spalt S 6803 band 27, 1977

Webbansvarig