Publicerad 1977   Lämna synpunkter
SLUNGA sluŋ3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr SLUNG, sbst.2
Ordformer
(sljung- (sliu-) 15411780. slong- 1735. slung- 1541 osv.)
Etymologi
[fsv. sliunga, slingra (sig), slunga; jfr fd. sliungæ, slunga (dan. o. nor. slynge, sno, slingra, slunga), fvn. slyngva, slyngja (nyisl. slöngva, nor. dial. slenga), mlt. slingen, sno sig, fht. slingan, slingra (sig), fläta (mht. slingen, slingra (sig), fläta, t. schlingen, vrida (sig), linda (sig), fläta), feng. slingan, krypa (eng. sling, kasta; med bet. från nord. spr.); till den rot som föreligger i lit. sliñkti, krypa, kymr. llyngyr, pl., maskar, samt (med parallellform) i LJUNG, sbst.1 — Jfr SLANG, sbst.1, SLANGORM, SLINGA, v.1—3, SLINGRA, v., SLUNGA, sbst., SLUNGORM, SLYNGA, v., SLYNGEL, sbst.1—2, SLÄNGA, v.]
1) (i sht i vissa trakter) fläta (ngt); i sht i p. pf. i adjektivisk anv., om fisklina l. om (garn av) linne l. silke o. d. använt l. avsett till (fisk)-lina: flätad (motsatt: snörd, slagen). SDS 1898, nr 263, s. 3 (om fisklinor). Till revar anses det slungade linnegarnet vara lämpligast. SvD 31/7 1927, Bil. s. 2.
2) medelst en kraftig l. häftig svängning l. medelst en kraftig l. våldsam rörelse (i sht med ena armen l. armarna) förflytta (ngn l. ngt) så att han l. det med stor fart (från en plats) far iväg (mot ngn l. ngt l. i en viss riktning l. så att han l. det hamnar ngnstädes o. d.), häftigt (o. otåligt l. vårdslöst) l. med (våldsam) kraft kasta; slänga; äv. med subj. betecknande djur; stundom liktydigt med: störta l. vräka; äv. med avs. på kroppsdel: med en kraftig o. häftig rörelse skjuta fram; äv. utan obj.; jfr KASTA, v. I, III. Han slungade stenen långt bort. Hon slungade i vredesmod glasets innehåll i ansiktet på honom. Slunga papperen åt sidan. Lind (1738). Slavernas här ifrån Jotaland slungas. PAWallmark i 2SAH 5: 215 (1809). Ormen slungade sitt äggformiga hufvud oupphörligen upp från marken, riktande mot .. (katten) sina gapande käftar och blottade gifttänder. Blanche Våln. 376 (1847). (Längdhopparen) Parsons .. hoppade med ytterlig precision och noggrannhet samt slungade benen långt framom sig. IdrB 4: 42 (1907). Folk hade slungats utför .. (ättestupan) för de skulle dö fortare, då ålderdomen inte ville ta kål på dem. Martinson ArméHor. 86 (1942). I förargelse slunga tidningen i ett hörn. SvHandordb. (1966). — jfr AV-, BORT-, FRAM-, IN-, KRING-, NED-, UPP-, UT-SLUNGA o. STEN-SLUNGNING. — särsk.
a) med obj. betecknande kastvapen (se d. o. 1) o. d. (jfr KASTA, v. I 1 d); särsk. dels i fråga om användande av slunga (se SLUNGA, sbst. 2 d), dels (i fråga om ä. förh.) i fråga om användande av kastmaskin (jfr SLUNGA, sbst. 2 e); äv. i utvidgad anv., i fråga om att skjuta med båge l. eldvapen, med obj. betecknande pil l. kula o. d. Dauid .. fattadhe .. en steen, och slungadhe och råkadhe Philisteen j hans panno. 1Sam. 17: 49 (Bib. 1541). På en gång två lansar springa, / slungade af hjeltearm, / midt i luden isbjörns bringa. Tegnér (WB) 5: 75 (1825). Gossens händer grepo .. kring stålbågen, hvarmed han plägade slunga pilar efter skogens vilddjur. Rydberg Sing. 2 (1857, 1865). Kastmaskiner eller blidor, medelst vilka man slungade stora stenar mot en fiendes förskansningar, omtalas i Danmark redan under 1100-talet. SvFolket 2: 382 (1938). Tor slungade sin hammare mot jättarna. SvHandordb. (1966). — särsk. med avs. på kula skjuten med eldvapen: häftigt o. snabbt (utan noggrannhet) avlossa, slänga l. skicka iväg. Kongo 2: 482 (1888).
b) (i fackspr.) i fråga om utvinning l. bearbetning l. fördelning o. d. av råvara l. material gm centrifugering; i sht (biodl.) med avs. på honung (ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om honung: utvunnen gm centrifugering). SvBiT 1884, s. 152. Prima slungad Honung. GHT 1895, nr 205 A, s. 1. Avvattning av löst material och garn (som legat i färgbad) sker vanligen genom centrifugering (slungning). HantvB I. 8. 2: 252 (1940). (Victoria Benedictsson ss. ung) är med om att slakta bin och slunga honung. Böök i 3SAH LX. 2: 22 (1949).
c) med indirekt personobj.; numera i sht i bildl. anv. (se e α). Han slungade mig en tallrik i pannan. Weste FörslSAOB (c. 1815).
d) i utvidgad anv.
α) (i fackspr.) i fråga om att vid emaljering kraftigt röra godset fram o. åter, skaka. TNCPubl. 27: 50 (1957).
β) (†) med avs. på hand (o. arm): hastigt lägga med en cirkelformig rörelse (omkring ngt). (Cavallin o.) Lysander 48 (1854).
γ) (†) intr.: ge fart vid gungning. Bellman (BellmS) 1: 180 (c. 1775, 1790).
δ) (†) med personobj.: träffa gm att slunga ngt mot honom; anträffat bl. i bild (jfr e). Fernander Theatr. 378 (1695).
e) mer l. mindre bildl.; särsk. med avs. på blick (jfr KASTA, v. IV 1 e); i sht i fråga om hätsk l. anklagande blick som plötsligt riktas mot ngn. Slunga alla konventioner. Leopold 2: 62 (1792, 1815). Polismästarens genomborrande blick slungades .. på Palm. Blanche Våln. 49 (1847). (Romanen Den siste atenaren) är intet annat än ett spjut, som jag slungat mot de fiendtliga lederna, i krigarens lofliga uppsåt att såra och döda. Rydberg Ath. V (1859). Gullberg Terzin. 75 (1958). — särsk.
α) med avs. på ngt i ord formulerat som våldsamt l. häftigt (o. plötsligt) riktas till ngn (särsk. ord l. anklagelse o. d.); ofta liktydigt med: utslunga; äv. ss. anföringsverb; ofta (motsv. c) med indirekt personobj. Slunga ngn en anklagelse (mitt l. rakt) i ansiktet. Slunga en förolämpning i ansiktet på ngn. Man slungade (på 1630-talet) mot .. (de sv. biskoparna) anklagelsen att de åter ville sätta foten i regementet. Geijer I. 6: 400 (1844). Blanche Våln. 335 (1847; med avs. på fråga). Spongberg Soph. 51 (1866; med avs. på smädeord). Trots de bevis sofisten slungar, / Vår framtid blir så lagom grann. Snoilsky 1: 199 (1869). Min hund var mera värd än de (dvs. det mördade österrikiska tronföljarparet), slungade Stanny den fanatiskt tyskvänliga modern i ansiktet. Krusenstjerna Pahlen 5: 262 (1933). Det var under höstterminen år 1728 som Thomas Christian Leopold slungade sin utmaning mot teologiska fakulteten i Lund. Holmberg Leopold 1: 16 (1953). Slunga ngn i ansiktet att han är en tjuv. SvHandordb. (1966). särsk. med avs. på bannstråle riktad mot ngn. Beskow (1838) i 3SAH XLVII. 2: 162. Slunga bannstrålen mot ngn, (dvs.) bannlysa. Sundén (1891). (O. U. Torsslow) slungar den ena bannstrålen efter den andra mot dem (bland skådespelarna) som sviker (i striden för deras rättigheter). Bergman i 3SAH LV. 1: 89 (1944).
β) (numera bl. tillf.) i uttr. slunga sina styvrar på ngt, använda l. kasta ut sina pengar på ngt. RWEkman (1865) hos Nervander FinlKultH 275.
γ) (numera bl. tillf.) i uttr. ngt är slungat hän i vinden, ngt är borta med vinden, ngt är helt förlorat. SvMånSkr. 1864, s. 280.
δ) med avs. på yrke l. sysselsättning o. d. (l. föremål o. d. symboliserande yrke osv.); ofta liktydigt med: (plötsligt) lämna l. lägga åt sidan l. ”ge på båten” o. d.; jfr KASTA, v. I 2. Du synes vilja vända hågen till landtbruket och slunga de lärda sysselsättningarna. NordT 1894, s. 566. Det var en skräddare vid namn Benoit, hvilken slungade sin nål för att ila till de kaliforniska guldfälten. NDAVL 1911, nr 222, s. 6. Han skrev .. och bad mig ”slunga barnhemmet” och gifta mig med honom med detsamma. Åkerhielm Webster Fiende 261 (1927). Jag slungar min professur, tänkte han, jag går in helt och hållet för journalismen. Siwertz JoDr. 173 (1928).
3) i överförd anv. av 2, med saksubj.: (med en kraftig l. häftig rörelse l. stöt) bringa (ngn l. ngt) att med stor fart fara i väg (mot ngt o. d.); äv. bildl.; äv. motsv. 2 a; förr äv. intr. (se slutet). Medvetslös slungades den skeppsbrutne i land av vågorna. Stormen slungade fartyget mot klipporna. Ther (dvs. vid hovet) kan et ringa fel, et ord, en elak tunga, / Et sälsamt infall en snart nog af högden slunga. Kolmodin QvSp. 1: 584 (1732). Hur ofta sågo vi Etna .. / Spruta glober af eld och slunga glödgade hällar? Adlerbeth Buc. 68 (1807). Jag fruktar Kroneborgs kanoner mäkta / Ej slunga sina kulor ända fram. Oscar II 2: 167 (1858, 1887). I .. (vissa) fall har Gud i sin vishet så ordnat, att fröhusen själfva utkasta sina frön, sedan de mognat, och slunga dem ofta nog betydligt långt bort. Fries LinnéSkr. 2: 101 (1906). Springbrunnarna slungade sorlande, glittrande kaskader mot skyn. Sagoprins. 27: 68 (1934). Han slungades mot vindrutan. SvHandordb. (1966). — jfr UPP-, UT-SLUNGA o. FRÖ-SLUNGNING.
4) [jfr 2, 3] refl., om person l. djur l. våg o. d.: med häftig l. våldsam kraft rusa l. störta sig l. kasta sig (ngnstädes l. i en viss riktning o. d.); äv. mer l. mindre bildl. Som dundrets lätta vigg vid Himlabrynet ljungar, / Men öfver Himlens hvalf sig midt i flygten slungar: / Så Carl (osv.). Gyllenborg Bält 196 (1785). Jag .. slungade mig i en liggstol på verandan. Kongo 2: 162 (1888). Balder är fallen! / — hafsvågor slunga sig jämrande högt mot Den Höges sal. Fröding Guit. 120 (1891). Vinden slungade sig dystert råmande mot klipporna. SvSkämtl. 98: 37 (1918). Åsynen av .. (en skallerorm) förskrämde Kristina, så att hon inte kunde flytta sig ur stället. Karl Oskar .. ryckte henne baklänges: — Gack unnan ..! Han kan slunga sej! Moberg Nybygg. 101 (1956).
5) (†) intr.: slungad röra sig l. förflytta sig l. fara i väg; äv. i utvidgad anv.: röra sig l. förflytta sig l. fara i väg (liksom slungad) med stor fart. Desz (dvs. den skönas) ögons liungande, / Är såsom sliungande / Tordönens slag. Runius (SVS) 2: 267 (c. 1710). Bellman (BellmS) 1: 237 (c. 1785, 1790; om kula). Skrindan skall på isen slunga / Med den muntra klipparen. Därs. 10: 161 (1789). särsk. i uttr. komma slungandes, om sten: slungad komma farande. Stiernstolpe DQ 1: 214 (1818).
Särsk. förb. (i allm. till 2): SLUNGA AV10 4. till 2, 3: häftigt l. med (våldsam) kraft kasta av (ngn l. ngt). Hoppe (1892). Han slungades av den vältande vagnen. SvHandordb. (1966). jfr avslunga.
SLUNGA BORT10 4. till 2, 3: med (våldsam) kraft kasta bort (ngn l. ngt), slunga undan. (Han) tvekade, om han skulle trycka .. (gossen) till sitt bröst eller slunga honom bort med sin arms hela kraft. Rydberg Sing. 58 (1857, 1865). SvHandordb. (1966; med avs. på sten). jfr bortslunga. särsk. oeg. l. bildl. (jfr slunga, v. 2 e); särsk.: förslösa (ngt), slösa bort, kasta bort (se kasta bort 2 b). ”Hvarför .. slungar (du) bort hvad du har?” ropar den girige (till slösaren). Böttiger i 2SAH 50: 263 (1874). Levertin Konfl. 121 (1885).
SLUNGA FRAM10 4. till 2, 3: häftigt l. med (våldsam) kraft kasta fram (ngt); i sht hyperboliskt l. bildl. (jfr slunga, v. 2 e), särsk. med avs. på beskyllning o. d. (jfr slunga, v. 2 e α). Hans swärd är skarpt och långt; när ej desz längd / Will räcka till, då slungar han det fram. Hagberg Shaksp. 5: 305 (1848). Hoppe (1892; med avs. på beskyllning). Janson Par. 9 (1900; med avs. på ord). Smör och bröd slungades fram ur ett hörnskåp. Wägner Norrt. 9 (1908). Sandström NatArb. 2: 75 (1910; om solen, med avs. på solstrålar). jfr framslunga. särsk. med avs. på trupp(er): hastigt l. med (våldsam) kraft kasta fram (se kasta fram 3 b). Janson Lögn. 208 (1912).
SLUNGA IFRÅN SIG10 04 0. häftigt l. med (våldsam) kraft kasta (ngn l. ngt) ifrån sig; äv. bildl.: häftigt osv. lägga (ngt) åt sidan o. d. Lundquist Konstn. 27 (1890; bildl., med avs. på sysselsättning). Hon slungade katten ifrån sig. Dardel Konf. 110 (1924).
SLUNGA IN10 4.
1) till 2, 3: häftigt l. med (våldsam) kraft kasta in (ngn l. ngt). Hoppe (1892). Släden slungas än in mot berget än ut mot räckverket. Heidenstam Tank. 202 (1899). jfr inslunga. särsk. bildl. (jfr slunga, v. 2 e); särsk. motsv. slunga, v. 2 e α, med avs. på ngt i ord formulerat (äv. ss. anföringsverb). Jag har kommit till en bygd af kummel och jordkulor! — slungade Folke Filbyter in i högen (där dvärgarna bodde). Heidenstam Folkung. 1: 19 (1905). Hellström Malmros 11 (1931; med avs. på platsansökan). Matts i Ellingsgården hade slungat in en fråga: Vad skulle de göra, om herr Klewen ville tvinga dem med våld? Moberg Rid 21 (1941).
2) till 4, refl., i uttr. slunga sig in (i ngt), kasta sig in (i ngt; se kasta in 6); särsk. bildl. Janson Par. 161 (1900; bildl.).
SLUNGA I SIG10 4 0. (tillf., vard.) kasta i sig (mat l. dryck). Fröding ESkr. 2: 73 (1892).
SLUNGA NED10 4 l. NER4. till 2, 3: häftigt l. med (våldsam) kraft kasta ned (ngn l. ngt); äv. bildl. (jfr slunga, v. 2 e, 3), särsk.: kasta ned (anteckning o. d. på papper). Nyblom Twain 2: 9 (1874). Bergström LittNatt. 174 (1889; i fråga om författande). Se .. (vadande hägrar) något, hålla de inne, och halsen slungas ned mot bytet. Rosenius SvFågl. 4: 55 (1931). Eriksson ÖmhHung. 82 (1948; bildl.). jfr nedslunga.
SLUNGA OPP, se slunga upp.
SLUNGA TILL10 4. häftigt l. med (våldsam) kraft kasta till (ngn ngt); särsk. bildl., med avs. på befallning l. ord o. d. (jfr slunga, v. 2 e α). Crusenstolpe CJ III. 2: 145 (1846; med avs. på befallning). Lidman Vällust 105 (1957).
SLUNGA TILLBAKA10 040, äv. 032.
1) till 2, 3: häftigt l. med (våldsam) kraft kasta (ngn l. ngt) tillbaka; särsk. bildl. Idun 1888, s. 277.
2) till 4, refl., i uttr. slunga sig tillbaka, äv. bildl.: plötsligt l. häftigt flytta sig tillbaka (så l. så lång tid). NordT 1884, s. 559.
3) (†) till 5: med (våldsam) kraft falla tillbaka (se falla tillbaka 3). Din lögn skal på Dig sjelf med skräck tilbaka slunga. Wallenberg (SVS) 2: 63 (1775).
SLUNGA UNDAN10 32, äv. 40. till 2, 3; jfr slunga bort. Granlund Carlé OdågÄv. 126 (1914).
SLUNGA UPP10 4 l. OPP4.
1) till 2, 3: häftigt l. med (våldsam) kraft kasta upp (ngn l. ngt); äv. oeg. l. bildl. (jfr slunga, v. 2 e). Volkanen slungar lavan opp. PoetK 1814, 1: 111. Wanligen slungar .. (tukanen) sitt rof upp i wädret och griper det ånyo. Holmström Ström NatLb. 2: 24 (1852); möjl. icke särsk. förb. SvD(A) 1930, nr 104, s. 5 (bildl.). jfr uppslunga.
2) till 4, refl., i uttr. slunga sig upp, äv. upp sig, häftigt l. med (våldsam) kraft kasta sig upp. En glittrande ungfisk slungade upp sig öfver vattenytan i öfvermod. Norlind Hell 1: 69 (1912).
SLUNGA UR10 4.
1) till 2, 3: häftigt l. med (våldsam) kraft kasta (ngn l. ngt) ur (ngt); äv. utan angivande av det varur ngn l. ngt slungas. Bilen slog i bergväggen och föraren slungades ur. Mjödet brusade fram (ur tunnan) med fart, slungade tappen ur hennes hand och strömmade ner på golvet. Lagerlöf Holg. 2: 383 (1907); möjl. icke särsk. förb. Slungas ur vagnen. Hammar (1936); möjl. icke särsk. förb.
2) till 2, 3, refl., i uttr. slunga ur sig ngt, häftigt l. med (våldsam) kraft kasta l. vräka ur sig ngt; särsk. bildl. (motsv. slunga, v. 2 e α), med avs. på ngt i ord formulerat. Janson Gast. 134 (1902; bildl.). Oförmodat hade jorden därborta .. (hos fienden) slungat ur sig en blixt av eld och rök. Högberg JesuBr. 2: 149 (1915). Slunga ur sig en massa skällsord. SvHandordb. (1966).
SLUNGA UT10 4.
1) till 2, 3: häftigt l. med (våldsam) kraft kasta ut (ngn l. ngt). Hur vändes pilen i sin snabba flygt, / Se’n den är slungad ut från stålsatt båge? BEMalmström 6: 163 (1841); jfr slunga, v. 2 a. Ett fönster öppnades uppe i läroverket och en massa gymnasistmössor slungades ut. Siwertz JoDr. 36 (1928). jfr utslunga. särsk. oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr slunga, v. 2 e, 3, särsk. 2 e α). BEMalmström 7: 395 (1845; med avs. på ord). Man .. tycker sig (hos Bellman, Lidner o. Tegnér) se samma väsen, samma eld, som blott slungar ut tre skilda lågor. Heidenstam Dag. 168 (1909). Heerberger NVard. 338 (1936; med avs. på anklagelser).
2) till 4, refl., i uttr. slunga sig ut, häftigt l. med (våldsam) kraft kasta sig ut, störta sig ut. Om våren när .. svalorna i tusental slungade sig ut ur sina bon. Ahrenberg Landsm. 89 (1897).
SLUNGA ÖVER10 40.
1) till 2, 3: häftigt l. med (våldsam) kraft kasta över (ngn l. ngt) l. kasta (ngt) över (ngt); äv. bildl. (jfr slunga, v. 2 e). Genom en egendomlig knyck på kroppen slungades den öfver ribban (vid höjdhoppet). IdrB 4: 38 (1907). Påfven slungade öfver honom (dvs. S. Malatesta) bannstrålen för ogudaktighet, fadermord .. och helgerån. Söderhjelm ItRenäss. 28 (1907).
2) till 4, refl., dels i uttr. slunga sig över ngn l. ngt, häftigt l. med (våldsam) kraft kasta sig över ngn l. ngt (ss. angrepp), dels i uttr. slunga sig över ngt, häftigt osv. kasta sig över (ngt, gm ett språng o. d.); äv. mer l. mindre bildl. När elden (vid en skogsbrand) kom utför sluttningen .., färdig att slunga sig över bäcken. Lagerlöf Holg. 2: 308 (1907). Höpken Momb. 146 (1908; om sårad leopard l. sårat lejon, med avs. på jägare).
Ssgr: A (Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till slunga, sbst.): (2, 3) SLUNG-ANORDNING~020. särsk. bot. till 3, hos växt: anordning för utslungande av frön l. pollen o. d. VäxtLiv 3: 436 (1936).
-APPARAT. apparat för (ut)slungande av ngt.
1) till 2, 3; särsk. dels (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 2 a, om kastmaskin (se d. o. 1 a), dels (i fackspr.) om slunga (se slunga, sbst. 2 c). SAOL (1900). Hammar (1936; om kastmaskin). HantvB I. 7: 331 (1939; om slunga).
(3) -AVBRYTARE~0200. (förr) om automatisk strömbrytare bestående av ett kärl som sattes i rotation varvid kvicksilver slungades ut mot kärlets kanter o. därigm kom i kontakt med en med ledande skenor försedd skiva. 2NF 27: 423 (1918).
-BOLL.
1) [jfr t. schleuderball] sport. till 2: med nöthår fylld, läderklädd boll (se d. o. 2) försedd med handrem av läder o. använd för kastning; äv. dels om tävling i kast med sådan boll, dels om friluftslek med sådan boll. PedT 1895, s. 9. Segrarinna i slungboll. Östergren (cit. fr. 1925). 3NF 11: 499 (1929; om leken).
2) bot. till 3: buksvampen Sphærobolus stellatus Tode, vars klotrunda fruktkropp vid mognandet slungar ut den klotformiga del som innehåller sporerna; jfr boll 1. Krok o. Almquist Fl. 2: 188 (1907).
Ssg (till -boll 1, sport.): slungbolls- l. slungboll-kastning. NordIdrL 1904, s. 311.
(2 b, 3) -FORMMASKIN~002. [jfr t. schleuderformmaschine] tekn. maskin för fyllning av formflaskor med sand under sammanpressning medelst användning av centrifugalkraften. 3NF 8: 712 (1928).
(3) -FRÖ. bot. frö som slungas ut vid självspridning. Lindman NordFl. 3: 159 (1903).
(2 b, 3) -GJUTA, -ning. [jfr t. schleudergiessen] tekn. gjuta (ngt) i en roterande form (med användande av centrifugalkraften), centrifugalgjuta. TNCPubl. 20: 19 (1951). Därs. 30: 81 (1958; ss. vbalsbst. -ning). TT 1965, s. 29 (i p. pf.).
(2 b, 3) -HJUL. tekn. i snöslunga (jfr slunga, sbst. 2 b): roterande hjul med uppgift att utföra själva slungningen. TT 1944, s. 429.
(2 b, 3) -HONUNG. biodl. slungad honung. GHT 1896, nr 89 B, s. 3.
(2 b, 3) -HUVUD. tekn. i slungformmaskin: roterande apparat l. anordning varmed sanden slungas ned i formflaskan. Bergman HbJärn 1: 306 (1932).
(2, 3) -INRÄTTNING~020. särsk. bot. till 3, = -anordning. BotN 1874, s. 81.
(2) -KAST. (slung- 1680 osv. slunge- 16681726. slungo- 16671729) kast (se kast, sbst.4 I 1) utfört medelst slungande. TSvLärov. 1940, s. 16. särsk.
a) sport. kast (se kast, sbst.4 I 1 b) varvid ett föremål (i sht en slungboll) slungas i väg; numera i sht om sådant kast varvid armen under större delen av kaströrelsen hålles rak, svängkast (motsatt: stötkast); jfr -kastning. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 465 (1868). NFSportlex. 6: 409 (1946; i slungboll).
b) (†) i konkretare anv., ss. måttsenhet för angivande av avstånd: stenkast. RannsaknAntikv. II. 1: 273 (1667). (I Södra Vi) är ett par slungkast, Sydwäst ifrån .. (vissa forn-)grafwar, en sandkulle, som kallas Kongslada. Crælius TunaL 38 (1774).
(2 (a)) -KASTARE, sbst.2 (sbst.1 se sp. 6795). [delvis till slunga, sbst.; jfr ä. t. schlingenwerfer] person som kastar medelst slungande; företrädesvis (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 2 a, om soldat som med slunga (se slunga, sbst. 2 d) slungar projektiler, slungare. Carlstedt Her. 3: 134 (1833). IllSvOrdb. (1955).
(2 (a)) -KASTNING. i sht sport. kastning (se kasta, v. I 1, särsk. 1 d, f) medelst slungning (med slunga; se slunga, sbst. 2 d, o. jfr slunga, v. 2 a); särsk. om kastning med slungboll (ss. idrottsgren); jfr -kast a. Melin 2: 936 (1853). IdrBl. 1924, nr 124, s. 4 (med slungboll).
(2, 3) -KRAFT. kraft utvecklad vid slungning; särsk. (föga br.) till 3, om centrifugalkraften. Fröding ESkr. 2: 229 (1895). Timberg Meteor. 2 (1908; om centrifugalkraften).
(2 b, 3) -KVARN. (i fackspr.) desintegrator (som fungerar gm att godset hastigt slungas runt i en trumma l. dyl. o. krossas mot rörliga l. fastsittande stift o. d.), slagkvarn. Björkman (1889). TT 1965, s. 105.
(2) -LINJE. sport. i friluftsleken slungboll: linje varifrån bollen slungas. Waldén Friluftsl. 88 (1912).
-MASKIN.
1) (i sht i vissa trakter) till 1: maskin för flätning (av garn till fisklina o. d.). PrelTextilteknOrdl. (1957).
2) till 2, 3: maskin varmed ngt slungas; särsk. dels [jfr t. schleudermaschine] (förr) till 2 a: kastmaskin (se d. o. 1 a), dels (numera föga br.) till 2 b, 3: honungsslungare. Cavallin 1: 173 (1871; om kastmaskin). KatalIndUtstSthm 1897, s. 275 (om honungsslungare).
(2, 3) -MEKANISM. särsk. bot. till 3, = -anordning. Lindman NordFl. 3: 169 (1903).
(2) -METE. (i vissa trakter) kastspö. TurÅ 1930, s. 252.
(3) -MÖGEL. bot. den mögelbildande vattensvampen Pilobolus crystallinus (Wiggers) Tode, som sprider sina sporgömmen gm att utslunga dem medelst självspridning. Krok o. Almquist Fl. 2: 306 (1907). Ursing SvVäxt. Krypt. 430 (1949).
Ssg: slungmögel-svamp. bot. slungmögel. 3NF 8: 43 (1927). VäxtLiv 2: 517 (1934).
(3) -ORGAN. bot. jfr organ 2 o. -anordning. BotN 1874, s. 81.
(2 a, 3) -PIL. (numera bl. mera tillf.) pil avsedd att slungas i väg med båge l. armborst. Tranér Anakr. 16 (1826, 1833).
(3) -PROPP. (numera föga br.) (del av) blodpropp som lösryckts från kärlväggen av blodströmmen o. ”slungas” vidare i blodvägarna, embolus; jfr vägg-blodpropp. Wretlind Läk. 9—10: 126 (1901). Därs. 195 (1902).
(2) -PSYKROMETER. [jfr t. schleuderpsychrometer, eng. sling psychrometer] i sht meteor. psykrometer monterad på ett handtag l. dyl. med hjälp av vilket termometrarna slungas runt för åstadkommande av luftväxling; jfr -termometer. Almquist Häls. 393 (1895).
(2, 3) -REDSKAP~02 l. ~20. redskap för slungning; särsk. (mera tillf.) bot. till 3, = -anordning. Åkermark Lek. 1: 48 (1895). NatLiv 2: 470 (1931).
(2 (a)) -REM. rem för slungande; särsk. (sport.) om sådan rem på (l. till) slungboll. Cavallin 2: 696 (1871). Waldén Friluftsl. 89 (1912; i fråga om slungboll).
(2 b, 3) -RENAD, p. adj. (numera bl. tillf.) om honung: renad gm slungning, slungad. Wretlind Läk. 4: 106 (1896).
(2, 3) -RENSARE. (i fackspr.) person som yrkesmässigt sköter slungrensmaskin. NordYrkesklassif. 128 (1962).
(2, 3) -RENSMASKIN~002. (i fackspr.) rensmaskin som rengör gods gm slungrensning. TNCPubl. 5: 29 (1944).
(2, 3) -RENS-MEDEL. (i fackspr.) medel för slungrensning. TT 1965, s. 249.
(2, 3) -RENSNING. (i fackspr.) rensning av gods (i sht metallgods) gm att sand l. dyl. slungas mot godset. TNCPubl. 5: 29 (1944).
-RÖRELSE.
1) till 2: rörelse varigm ngt slungas i väg: särsk. (med.) om sådan rörelse med benen vid gång vid vissa sjukdomstillstånd. Thunberg Livsförrättn. 437 (1925).
2) bot. till 3; hos växt: rörelse varigm frö l. dyl. utslungas vid självspridning. 2NF 24: 207 (1916).
(2 a slutet) -SKOTT, sbst.2 (sbst.1 se sp. 6795) skott som på måfå slungas iväg, slumpskott l. slängskott o. d.; särsk. bildl. Hjärta (1820) hos Schück o. Warburg 2LittH 3: 223.
(2) -SNARA. (numera bl. tillf.) om lasso. Kræmer Orient. 275 (1866).
(2) -SPADE. (i fackspr.) slunga (se slunga, sbst. 2 a). (Fredholm o.) Nilsson Torrläggn. 353 (1941).
(2 a) -STEN. (slung- 1735 osv. slunge- 16351926. slungo- 15411747) [fsv. sliungosten; jfr t. schleuderstein, ä. t. schling(en)stein, eng. sling-stone; jfr äv. fvn. sløngusteinn; ordet är i sv. urspr. sammansatt med slunga, sbst.] sten använd l. avsedd l. lämplig att slungas medelst slunga (se slunga, sbst. 2 d). Job 41: 19 (Bib. 1541). (Infödingarnas) slungstenar äro en slags Corall, af 1 1/2 tum diametre. Cook 2Resa 293 (1783). Fridegård Offerrök 143 (1949). särsk. i uttr. Davids slungsten, om den sten varmed David enl. 1Sam. 17: 49 dödade Goliat; förr äv. [jfr ä. t. Davids schleuderstein] om petrifikat av sjöborre, som troddes ha använts ss. slungsten. Linné SystNat. 3 (1735; om petrifikat). SRosén (1738) i KyrkohÅ 1911, MoA. s. 16.
(2) -TERMOMETER. [jfr t. schleuderthermometer, eng. sling thermometer] i sht meteor. kort kvicksilvertermometer för bestämning av lufttemperatur, som fäst i ett snöre slungas runt för att snabbt anta luftens temperatur; äv. om slungpsykrometer. 2NF 16: 1317 (1912). KatalRGrave 175 (c. 1938; om slungpsykrometer).
(3) -TRÅD. bot. hos vissa växter: tråd utgörande slunganordning, elater. Agardh Bot. 2: 405 (1832; hos levermossor).
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SLUNGE-KAST, se A.
(2 a) -SLAG. (†) slag erhållet av en med slunga slungad slungsten. Rudbeckius Starcke C 7 b (1624).
-STEN, se A.
C [urspr. till slunga, sbst.] (†): SLUNGO-KAST, -STEN, se A.
D: (3) SLUNGNINGS-INRÄTTNING. (numera bl. tillf.) = slung-anordning. BotN 1874, s. 80.
Avledn.: SLUNGARE, om person m.||(ig.), om sak r. l. m. [jfr d. slynger (i bet. 1, 2 b), t. schlinger, schleuderer, eng. slinger, alla med bet.: slungkastare]
1) till 2: person (man) som slungar l. har till uppgift att slunga ngt; i sht (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 2 a, om person (soldat) med uppgift att slunga projektiler (i sht med slunga; se slunga, sbst. 2 d), slungkastare; äv. i utvidgad anv., om bågskytt. Schroderus Liv. 655 (1626; om slungkastare). Johansson HomIl. 20: 71 (1848; om Apollon ss. bågskytt). Waldén Friluftsl. 88 (1912; i fråga om slungboll). Bergman LBrenn. 71 (1928; i fråga om lek med stenar). jfr spjut-slungare. särsk. mer l. mindre bildl. Brask Pufendorf Hist. 240 (1680; i pl., om medlemmarna av fronden; t. orig.: Schleuderer). Larsson Hemmab. 240 (1916). jfr blixt-slungare.
2) till 3; om sak som slungar ngt; särsk.
a) om slunghjul. 2NF 26: 157 (1917).
b) biodl. om honungsslungare; jfr slunga, sbst. 2 f, o. slung-maskin 2. SvBiT 1880, s. 71. jfr honungs-slungare.
SLUNGERSKA, f. [jfr slungare] (mera tillf.) till 2: kvinnlig slungare. Östergren (1941).

 

Spalt S 6795 band 27, 1977

Webbansvarig