Publicerad 1977   Lämna synpunkter
SLITIG sli3tig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[till SLITA o. SLIT]
1) (mera tillf.) motsv. SLITA 3 o. SLIT 1: som sliter, ryckig o. d. I dag är det slitig och puffande vind, en rätt stark sommarblåst. Martinson Midsomm. 104 (1938).
2) motsv. SLITA 7 o. SLIT 2: (så l. så) beskaffad vid slitning; ss. senare led i ssgn SEG-SLITIG.
3) motsv. SLITA 10 o. SLIT 3: slitsam, arbetsam; särsk. i uttr. ha det slitigt, ha det slitsamt. Säve HafvSag. 49 (1880). Isacken är en hörker (dvs. rask) karl och en slitig och duktig arbetare, men en förgjordad slarver. Knöppel VildmBild. 183 (1916). Han har haft det slitigt som pojke, ska jag säga! Ek Gräns. 155 (1918). Allt hennes hade gått åt till att stödja honom, till att föda barn, till annat som var slitigt. Lo-Johansson Martyr. 256 (1968).

 

Spalt S 6702 band 27, 1977

Webbansvarig