Publicerad 1975   Lämna synpunkter
SKÄDE ʃä3de2, n. (Aspelin Fl. 12 (1749) osv.) ((†) r. l. m. Björkman (1889)); best. -et.
Ordformer
(skjede (sche-) c. 1750—1752. skäde (schiä-, sjä-, skjä-) 1741 osv.)
Etymologi
[sv. dial. (Gotl.) skäde, ogräs i vårsäd, dårrepe, skäva; jfr gotländsk dial. skäda, dårrepe, ävensom skäd, avfall; sannol. samhörigt med fvn. skjaðak, dårrepe, nor. dial. skjadak, skjak, dårrepe; sannol. av fir. scethach, som förorsakar kräkning]
(utom ss. bygdemålsfärgat ord på Gotl., numera knappast br.) gräset Lolium temulentum Lin., dårrepe; jfr LOSME, VILDPESA. VetAH 1741, s. 186 (från Gotl.). Skäde, Dårrepe, Låsme, Wildpesa, Lolium temulentum är et ogräs ibland wårsäden. Rothof 457 (1762). Cannelin (1939).
Ssgr: A (†): SKÄD-BLANDAD, se B.
B: SKÄDE-BLANDAD, p. adj. (skäd- 1745. skäde- 1741 osv.) (numera bl. på Gotl., bygdemålsfärgat) blandad med dårrepe; särsk. om korn till ölbrygd. VetAH 1741, s. 186. —
-GRÄS. (†) = skäde. Gadd Landtsk. 2: 211 (1775).

 

Spalt S 5726 band 27, 1975

Webbansvarig