| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKYMMA ʃym3a2, v. -er, skymde, skymt, skymd. vbalsbst. -ANDE, SKYMNING (se d. o.); -ARE (se avledn.).
1) (gm sin egen placering) hindra (ngn l. ngt) från att ses l. hindra den fria sikten mot (ngn l. ngt) l. (delvis) hindra ljuset att falla på (ngn l. ngt) l. utestänga (ngn l. ngt) från (dags)-ljuset l. låta sin skugga falla på (ngn l. ngt); äv.: (gm sin egen placering) hindra (ngn l. ngns ögon o. d.) att se; äv. utan obj.; jfr SKYMNA 1. Himlen var skymd av moln. Muren skymmer huset. Han stod i fönstret och skymde. Hennes blick skymdes av tårar. Flytta på dig, du skymmer mig. Man kunde inte se hennes ansikte för den stora, skymmande hatten. Målvakten var skymd och hade ingen chans att ta bollen. BtFinlH 3: 476 (1560; utan obj.). Man skall .. icke lemna alt för stoor Crona (på fruktträdet), så att Grenarna skyma hwar andra. Rålamb 14: 31 (1690). Solen sken .. genom de höga fönstren, hvilka till hälften skymdes af ljusblå gardiner. Topelius Vint. I. 2: 75 (1867, 1880). Endast 14 skolor (ha) uppgifvit, att skymmande föremål finnas framför deras fönster. SvFlicksk. 159 (1888). Man ser i de flesta stadskök en elektrisk pendel hänga ned mitt i rummet. Den arbetande har ständigt ljuset i ryggen och skymmer sig själv. Bolin VFöda 399 (1934). Håret är uppsatt i nacken och .. skymmer öronen. Beckman DamRödHatt 14 (1966). jfr (tillf., i p. pf. i adjektivisk anv., med gradböjning): I de skymdaste vrår. Östergren (1940). — jfr BORT-, FÖR-, UNDAN-SKYMMA o. MOLN-, O-, SIKT-SKYMD samt SIKT-SKYMMANDE. — särsk.
a) med obj. betecknande ljus l. ljuskälla; ofta med inbegrepp av (l. enbart med) tanke på att ljuset hindras i sin spridning resp. att ljuskällan hindras från att sprida sitt ljus. Omsider molnet solen skymmer. Bellman Gell. 63 (1793). Då sade stjernan: har du sett nångång / Hur lätt en flyktig sky kan skymma mig? Runeberg (SVS) 3: 111 (1836). Ett eldsken lyste, det försvann igen, ty en klippvägg skymde det. Rydberg Sing. 103 (1876). De över natthimlen framjagande molnen skymde stundtals helt fullmånen och försänkte allt i ett nattsvart mörker. Lagercrantz KolmKarp. 37 (1935).
b) med obj. betecknande sikt l. utsikt: hindra, stå i vägen för. Ett stort tegeltak skymmer hela min utsikt åt Värmland. EGGeijer (1804) i MoB 7: 37. Han såg bort åt hafvet norrut, men en udde skymde utsigten. Almqvist Kap. 64 (1838). Ser Ni ett fordon komma från en sidoväg med skymd sikt, kan Ni i allmänhet utgå från att Ni upptäcker detta fordon, innan den andre föraren ser Ert fordon. BilskolLb. 126 (1959).
c) (numera bl. tillf.) i uttr. skymma ngn från ngn, skymma ngn för ngn. Nu smyckad, med en kyss farväl hon bjuder; / Från vännen snart ett fjerran henne skymmer. Atterbom SDikt. 1: 243 (1837).
d) (numera bl. tillf.) i uttr. vara skymd i ngt, vara insvept i ngt o. därigm skymd. Afrika lärer kunna skönjas (från Picacho de Veleta) vid klart väder; nu var det skymdt i en töcknig solrök. Lundgren MålAnt. 1: 231 (1870).
e) i oeg. l. utvidgad anv.
α) (†) liktydigt med: skydda (se SKYDDA, v.2 2 a, b). När skarper Nordan-Bläst den fälas, fnys och fräser, / .. Säll den! hwars båt i hamn de säkre Berg då skymma. Frese VerldslD 92 (1715, 1726). Hwad ej af skjulet rymmes, / I stackar hopalagdt, mot regnets floder skymmes. JGOxenstierna 2: 68 (1796, 1806).
β) (numera bl. tillf.) med avs. på ljud: hejda, hindra (från att föras vidare), dämpa. Sången kom närmare … än skymdes den af en kojas vägg, än af en grupp af slokande björkar, än hördes den åter fri, hög och klar. Topelius Fält. 1: 176 (1853). Om dagen skyms dess (dvs. forsens) kända röst / af tusen ljud ur tusen bröst. Hallström Skogsl. 205 (1904).
γ) (numera bl. tillf.) övergående i bet.: gömma (se GÖMMA, v. 3 a); särsk. refl.: gömma sig (se GÖMMA, v. 3 a β); jfr δ. Det Troll, som fierran gått at sig för dagen skymma, / Har nattens mantel länt at ur sin kula rymma. Gyllenborg Bält. 198 (1785). Axinia. .. Kom, att der (dvs. vid min sida) dig innerst skymma / Undan lifvets kalla ilar (Sveper sin pels om honom.). Börjesson E14Son 117 (1847).
δ) (†) övergående i bet.: (söka) hålla sig undan l. hålla sig osedd l. dyl.; jfr γ. Han skymmer altijdh som skittin är .. (dvs.) Dhen skyldige blyes giärna. Grubb 301 (1665). Därs. 705.
ε) med obj. betecknande panna l. blick o. d.: skugga (se SKUGGA, v. I 3, 3 a); äv. abs. Wecksell SDikt. 8 (1855; abs.). I förstammen på den främsta snäckan stod en lång, dyster riddare och skymde pannan med ena handen. PT 1896, nr 224, s. 3. Jag skymde blicken med handen. Lindqvist Dagsl. 2: 117 (1900).
f) mer l. mindre bildl. (jfr 2, 4, 5); äv. motsv. b; särsk. dels: fördystra (ngt), dels i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk.: obemärkt (se d. o. 1, särsk. 1 a). PErici Musæus 1: 22 b (1582). Det fordras ofta tid nog, at upspana det som skymmes af glömskan. Björnståhl Resa 2: 167 (1774). Säll den som nöjd med en inskränkt lycka, / .. Lefver i det skymda tillstånd, der Gudarne gömt honom. Gustaf III 6: 144 (1812). Min herr de Vevaulaine! hur ömt jag er beklagar, / Att dyster fattigdom skall skymma edra dagar. Almqvist God. 57 (1838). Sverige skymmer Rysslands utsikt till Atlanten. SvUtrikespol. 8 (1915). Det skymda mål, som hjärtat längtar till. Fjelner TypStämn. 62 (1925). Det tidsbundna uttryck som hans kristna moral tar sig skymmer de litterära och psykologiska förtjänsterna (hos Z. Topelius). DN(A) 1964, nr 328, s. 4. — särsk.
α) fördunkla l. överglänsa l. överträffa (ngn l. ngt); numera i sht i särsk. förb. o. ssgr. Lindfors (1824; med avs. på person). Skinande mården / Skymmes af skära, / Mjellhvita skullran / .. Ljuslockig hjessas / Gyllene krona / Bleknar i glans från / Blixtrande blick. Wennerberg 3: 13 (1883). Hans segrar skymde alla andras. Cannelin (1921).
β) refl., i uttr. skymma sig själv, särsk.: stå hindrande i vägen för sin egen framgång l. lycka, motarbeta l. skada sig själv; särsk. i det tautologiska uttr. stå i (äv. vid) ljuset och skymma sig själv, förr äv. stå sig i ljuset och skymma sig. PErici Musæus 1: 28 a (1582). Skulle han .. See Sig wäl före, icke stå i liuset och skyma Sig Sielf, låtandes Sig bedraga och förföra af en eller annan, till sin Egen Skada. BoupptSthm 25/4 1672. Ack! huru har jag sielf stått mig i Ljuset och skymt mig. Weise 1: 47 (1769; t. orig.: Ach wie habe ich mir selbst im Liechten gestanden!; uppl. 1697: Ach huru har jag mig sielf i Liuset ståt!). Mången står wid ljuset och skymmer sig sjelf. Wensell Ordspr. 56 (1863). Hedenvind-Eriksson FallSkog. 95 (1910: stod .. i ljuset och skymde sig själv).
2) (i sht i vitter stil) intr., om tidsperiod o. d. (i sht natt l. kväll): bryta in med sin skymning l. insvepas i skymning l. bli skum (se SKUM, adj. 1); äv. tr.: insvepa l. hölja (ngt) i skymning l. göra skum (se SKUM, adj. 1; stundom i pass. med intr. bet.); äv. mer l. mindre bildl. (jfr 1 f, 4, 5; särsk. i fråga om att ngns liv nalkas sitt slut; äv. med subj. betecknande liv l. levnadsdag o. d.); jfr SKYMNA 2. Stolts Inga går sig åt högan loft, / Så mången god dag! / Så hastelig kläder hon sig om. / Så skymmer man lifvet i verlden! SvForns. 1: 278; jfr MAN, adv. 3. När långa Natten Dagen skymmer, / Och Ewighetens åhr begyns. Frese VerldslD 116 (1723, 1726). Ödmjuker er, när lefnadsdagen skymmer / Och sista blomman dör för er till slut. BEMalmström 6: 295 (1839). (Den döende:) nu de skymmas mina trötta sinnen. Börjesson Solen 111 (1856); jfr 5. Qvällen var inne, den långa natten skymde. Wirsén i 2SAH 56: 217 (1879). När höstens snögande dagar / bli skymmande grå som kvällen. Heidenstam NDikt. 128 (1900, 1915). När .. (den gamle K. XIV J.) satt med sina förtrogna .., då talade han om sina förunderliga öden, och hur hans eget liv nu började att skymma. Dens. Svensk. 2: 357 (1910). Boye Ast. 100 (1931; i bild).
3) intr., om plats l. område o. d.: insvepas l. höljas i skymning, bli skum (se SKUM, adj. 1); äv. i uttr. skymma till ro, falla till ro l. fyllas av ro i skymning; i p. pr. förr äv.: inhöljd i skymning, skum l. halvmörk; jfr SKYMNA 3. Hoo i skymmande Wrå, och hälst i mörkret wil fächte, / Föga han skådar tå til högst-anseenligste Slächte. Arvidi 169 (1651). Napoli tände ljusen i sin skymmande festsal. Munthe Nap. 152 (1885). Solen går ned, och luften skymmer. Forsslund Djur 114 (1900). Fredriksson Jord 62 (1928: skymma till ro; om slätter). Jag hade blivit sittande kvar vid köksbordet i det skymmande köket. Heerberger NVard. 5 (1936). Natten faller kring skymda land. Lagercrantz EndSomm. 24 (1937). — särsk. (†) i p. pf. i n. sg., övergående i substantivisk anv., betecknande skumhet l. dunkel. Intet mörker eller skymdt är, ther ilgerningsmän kunna gömma sigh (för Gud). Schroderus Kegel 314 (1617; t. orig.: Tunckel).
4) opers. (jfr 5), i uttr. det skymmer l. det börjar skymma o. d., det blir resp. börjar bli skumt (se SKUM, adj. 1 c), det blir resp. börjar bli skymning; i uttr. det skymmer i sht förr äv.: det är skumt l. det råder skymning; äv. bildl. (jfr 1 f, 2, 5; särsk. i fråga om att ngns liv nalkas sitt slut; jfr 2); jfr SKYMNA 4, SKYMTA, v.2 3. Schultze Ordb. 4422 (c. 1755). När det skymmer, må jag då förnimma / Hoppets saliga, ljusa frid! Böttiger 2: 53 (1833, 1857). Det skymde ännu något. ÖoL (1852). Det började skymma för finnarnas hopp (sedan hären i slutet av år 1808 nödgats lämna Finl.). Quennerstedt Torneå 1: 102 (1901). Det är vackrast när det skymmer. / All den kärlek himlen rymmer / ligger samlad i ett dunkelt ljus / över jorden, / över markens hus. Lagerkvist Kaos 84 (1919). Martinson BakSvenskv. 175 (1944). — särsk. (†) i det bildl. uttr. det skymmer grått mellan ngra, det uppstår ett ovänligt förhållande mellan ngra; jfr GRÅ 5 a. Kolmodin QvSp. 1: 271 (1732).
5) i fråga om fördunklad l. nedsatt synförmåga (jfr SKUM, adj. 2); dels om öga l. syn o. d.: bli skum, dels med obj. betecknande öga osv.: göra skum (ofta i pass. med intr. bet.: bli skum), dels opers. (jfr 4), i sådana uttr. som det skymmer för ögonen l. blicken l. ngns ögon, det blir skumt l. det skymlar (se SKYMLA, v. 1) för ögonen osv.; äv. bildl. (jfr 1 f, 2, 4). Det skymmer så för mina ögon, och sanningen at säja, så mår jag icke rätt wäl. Lagerström PolKannstöp. 38 (1729). Själens fjerrsyn inträder ljusast, när det jordiska ögat börjar skymma, säger Sokrates. Beskow i 2SAH 30: 197 (1857). Leontes (sättande sig ned på en häll). Mitt bröst är träffadt, skuggor skymma ren min syn, / Den långa nattens antåg tyst bebådande. Runeberg (SVS) 6: 253 (1863). Det skymde för blicken, och han tyckte sig sjunka ned mot marken. .. Sansen förgick honom, och (osv.). Scholander I. 2: 178 (c. 1870). Tviflet börjar röra sig, handlingskraften försvagas, och det begynner skymma för trons öga. Wikner Pred. 602 (1883). När .. (hertig Karls) lidelser kommo i rörelse, skymdes hans eljest klara blick. SvH 4: 217 (1904). de överväldigande intrycken av bombarmadorna över de europeiska slagfälten, framförallt under krigets slutskede, skymmer lätt blicken för proportionen mellan de vingade vapnen och de mera jordbundna. Ahlgren Atomkrig 86 (1946).
6) (†) om ögon: bli mörka, mörkna; jfr SKYMLIG, adj.2 2. Uthi thenna Siukan (dvs. ”slag”) bekommer .. (hästen) swåra Plåga och Stick uthi Hufwudet, Ådrorna swullna på Halsen, der effter begynna Ögonen skymma som på Kattor. IErici Colerus 2: 236 (c. 1645).
SKYMMA FÖR10 4, förr äv. FÖRE. (Anm. I vissa av nedan anförda språkprov kan för uppfattas ss. obetonat, i vilket fall särsk. förb. icke föreligger) till 1: stå l. placera framför o. skymma (ngn l. ngt); äv. motsv. skymma 1 b, e ε; äv. dels utan obj., dels bildl. På fierde .. dagen (av världens skapelse) blef lufften hel klar och reen för wattu dimman som här tillss skympt för Sohlen. Polhem Brev 93 (1712). Nordforss (1805; med avs. på utsikt). Skymma för ögonen med handen. Klint (1906). Över huvud bör man .. inte bruka så mycket ord som möjligt (då man håller tal l. föredrag); onödiga ord skymma för innehållet. Ottelin OffentlTal. 1: 42 (1913). Man såg .. (på de kinesiska vägarna) resande .. som buros i granna portschäser .. av fyra bärare som hojtade åt de mötande: ”Skym inte för, skym inte för! En förnäm person skall fram här.” Wieselgren Waln LandsflH 29 (1934). jfr förskymma. —
SKYMMA PÅ10 4. (Anm. I denna förb. uppbär ofta verbet huvudbetoningen; jfr på III 2 e) (börja) skymma.
2) till 4; opers., i uttr. det skymmer på l. det börjar l. begynner (att) skymma på o. d. Geijer Brev 194 (1815: begynner att). Skymmer det på, / Kommer ändå / Stund, då det slutligt skall dagas. Gellerstedt 2Dikt. 107 (1881). När det började skymma på så där vid femtiden, sade Kattrinna, att de gärna kunde gå och lägga sig. Lagerlöf Kejs. 217 (1914). Gustaf-Janson Myl. 244 (1965: Det skymde på). —
SKYMMA UNDAN10 32, äv. 40. till 1.
1) skymma bort (ngn l. ngt); äv. dels (numera bl. tillf.) övergående i bet.: gömma undan, undandölja (jfr skymma 1 e γ), dels bildl. (särsk. motsv. skymma 1 f α). För Nils Ericssons råg-tunna, / Den han ej kund skymma unna’ / För Besökarens beslag / .. Borgar och caverar jag. Bellman (BellmS) 10: 1 (1785). Alexanders segrar skymde undan alla andras. Sundén (1891). De elektriska båglampornas cyklopögon blinkade (i snöstormen), skymdes undan och lyste igen. Janson CostaN 2: 302 (1910). Mycket hade han glömt från sitt hårda, växlingsrika liv, mycket hade skymts undan och bleknat bort. Hedin Pol 2: 164 (1911). jfr undanskymma.
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) gå l. bege sig undan l. ur vägen (för ngn så att han kan se l. så att ljuset kan falla på honom o. d.); i sht i det imperativiska uttr. skym undan (jfr skymundan). (Sv.) Skym undan, (t.) geht mir aus dem Lichte. Lind (1749). ”Skym undan!” — sa’ gumman åt flugan, som satte sig på glasögat. Schultz Ordstäf 33 (c. 1865).
SKYMMARE, m.||ig. (numera bl. tillf.) person som skymmer sikten för ngn l. ngra. Landsm. XI. 4: 21 (1896). —
SKYMMIG, adj. (numera bl. tillf.) som skymmer, skymmande. Vi gingo öfver led och stängsel, / tills vi .. / kommo fram uti ett skymmigt trängsel, / i en liten gran- och furu-lund. Bonggren Förstl. 27 (1882).
Spalt S 5572 band 27, 1974