| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKYLD ʃyl4d, förr äv. SKYLL l. SKULD l. SKYLT, adj. -are ((†) superl. -est Stiernman Riksd. 486 (1599: then .. skyldeste), RP 3: 85 (1633: den skylleste)). n. skylt. adv. (numera bl. ss. senare led i ssgn O-SKYLD) SKYLT (Chesnecopherus Skäl E 2 a (i handl. fr. 1587; i bet. 1 slutet), Ahlin MDöd 168 (1945: oskylt)).
1) skyldig (se SKYLDIG, adj.1 1, 5) o. d.; särsk. [möjl. (delvis) utvecklat ur 2] (o. numera bl., föga br.): delaktig i viss skyldighet l. skuld, ansvarig. ”Ack, huru skolom vi bära och dela en så svåran tunga (dvs. den dryga debiterade kostnaden) nu då?” undrade han. ”Delen och bären som I ären skylde!” Högberg Vred. 2: 26 (1906). En strejk, genom hvilken alla offentliga funktioner i ett samhälle bringas att afstanna, är en våldsåtgärd af så mycket mera förhatlig art, som den drabbar alla, skylda som oskylda. VL 1908, nr 181, s. 3. — jfr O-, SANN-SKYLD. — särsk. (†) ss. adv., i uttr. väl skylt, sin plikt l. skyldighet likmätigt; jfr VÄL-SKYLT. Alle Gudhfruchtige rättsinnige menniskior (måste) henne (dvs. nämnda fördärvliga liturgi) förwägra och wäl skylt wedhersaka. Chesnecopherus Skäl E 2 a (i handl. fr. 1587); möjl. ssg.
2) (numera bl. med mer l. mindre ålderdomlig prägel) förbunden (med ngn) gm blodsband, besläktad (se d. o. 1 a), släkt; i sht förr äv. allmännare med inbegrepp av frändskap gm giftermål: besläktad, släkt; förr äv. = BESLÄKTAD 1 b (se a); särsk. i uttr. skyld med ngn, förr äv. skyld ngn, besläktad med ngn. OPetri Tb. 18 (1524). Hertigh Conrad aff Österrijke hafwer vthi Echtenskap bebundit sigh medh een sijn Blodzfränka, som war honom skyll vthi tridie Ledh. Schroderus Os. 2: 566 (1635). Then mannen .. / Är osz i blodet skylld. Kolmodin QvSp. 1: 333 (1732). Den .. är wår nästa, som närmast behöfwer wår hjelp ..; han ware för öfrigt skyld eller oskyld. Franzén Pred. 4: 202 (1844). Sidoskyldskapen är antingen hel skyldskap, då de med hvarandra skylde ha både gemensam stamfader och stammoder, eller half skyldskap, då de ha blott gemensam stamfader eller stammoder. 2NF 25: 1258 (1917). De som är skylda i rätt upp- och nedstigande led. SvHandordb. (1966). — jfr BLODS-, HALV-, HEL-, JÄMN-, NÄR-, NÄST-, O-, SAM-SKYLD. — särsk.
a) (†) allmännare, = BESLÄKTAD 1 b; jfr 4. Rom. 9: 3 (NT 1526). De Celter boo der runt om, och äro skylta med de Celter som sittia wid floden Aanam. Rudbeck Atl. 1: 63 (1679).
c) substantiverat: släkting (gm blodsband), anförvant, anhörig; i sht i obest. form. (Syskonen böra inte taga emot) nogen annens peningar, antingen af skyll heller oskyll, utan utaff migh. GNilsson Strutz (1587) i VgFmT II. 6—7: 122. Så begynnes processen, att the skylda och besvägrade föllia strax effter lijket. KOF 3: 106 (1682). Min Bror! Ach! kom min enda kära, / At slutas i min famn, som nu en månad fyld, / Har hela Staden hyst, men ingen vän och skyld. GFGyllenborg Vitt. 3: 242 (1773, 1797). Björlin Elsa 136 (1879). — särsk. i förening med ordet huld (se HULD, adj. 1 e); särsk. i uttr. huld och skyld, vän o. anhörig l. frände; i sht i negerade uttr. När .. (lärjungarna) gåffuo sigh in til wår Herra Christum, öffuergåffuo the både hulla och skylla. LPetri 2Post. 22 a (1555). Min hälsa har på några år varit klen och värre blir den här (i Savolax), hvarest jag ingen skyld eller huld har och aldrig ämnar äga. JADahlgren (1775) hos Hjelt Medicinalv. 2: 115. Topelius Planet. 1: 89 (1889). SvHandordb. (1966).
3) gm släktskapsförhållande berättigad l. skyldig (till ngt).
a) [utvecklat ur 2] (numera föga br.) övergående till att beteckna att ngn gm börd l. släktskap är berättigad till arv o. d.; förr särsk. i uttr. skyld till ngt l. skyld att göra ngt (dvs. mottaga arv o. d.). (Tomas o. Peder tvista om rätt till tomtköp.) Tha wart th(et) ransakat at ept(er) th(et) Tomos war eÿ nerme(re) skyld th(e)r til æn ped(er) hard tÿ jngh(e)n aff th(e)m war skyl th(e)r til tha dømd(es) tompte(n) ped(er) hard til. OPetri Tb. 45 (1525). Eskill Jönsonns och hans hustrws erfuing(er) .. begäredhe vthaff the godhe herrer .. i rättenn såthe at the wele vthrächne theres slächt och affseÿe enn rätwijs .. doom, hue(m) vthaff dem schÿldast ähr .. at taghe arffuet. 3SthmTb. 6: 170 (1606). Thet jagh skal gå utan om kring knuterna (på min fädernegård), som så nhär ther til skyld är och bekläder min s. faderbroders embete, och en annor sittia ther innan om .. står migh aldrigh till att lidha. L. Paulinus Gothus (1637) i OxBr. 12: 58. — jfr NÄST-SKYLD o. NÄRMAST-, NÄST-SKYLDAST samt NÄRMSTE-SKYLDE.
b) [utvecklat ur 2 l. möjl. direkt ur 1 (med anslutning till 2)] (†) som gm släktskapsförhållande är skyldig (till ngt l. att göra ngt); anträffat bl. i uttr. vara skyldast att göra ngt, gm släktskapsförhållande vara närmast att göra ngt. Torgils .. sade, att .. (Gudmund) vore skyldast att åtala sin frändes dråp. Lönnberg FnordSag. 1: 134 (1870; isl. orig.: skyldast).
4) (†) i oeg. l. bildl. anv. av 2: besläktad (se d. o. 2). Wij som ena troo haffue, en anda och jtt döpelse, aff hwilko wij mykit mera skylle äre, än ther aff wij döpe eller holle hwar på annars barn til döpelse. OPetri 1: 401 (1528). Ähra och högmood äre Twillingsbarn .. (dvs.) Dhe äre intet fiärran skylde. Grubb 904 (1665). Hwem är fägre än Solen, och nemre skyld med Solen än dagen. Rudbeck Atl. 2: 258 (1689). (I strid på slagfältet) wärfwes ett odödeligit Namn. Här pröfwas hwilka äro meer Haran, än Leijonet skylde. Isogæus Segersk. 824 (c. 1700). (Salpeterns) indifference (för såväl bas som syra) härrörer dervthaf, at det är lijka skyldt och befryndad så medh det ena som medh det andra, hafwandes en fullkomlig jämnwicht af acido, urinoso och fixo. Hiärne Förb. 34 (1706). — särsk. = BESLÄKTAD 2 e. Ty lijka som i itt kånstigt Orgelwärk eller Strängespell, then ena Pijpan eller strängen öfuerensstämmer i skylde röster medh then andre, och gör en liufligh melodij och Concent, af tertier, quinter, octaver, etc: Altså (osv.). Forsius Phys. 88 (1611).
-FRÄNKA. (skyld- c. 1618. skyldo- 1546 (: ner skyllo ffrenkia)) fränka gm blodsband. KOF 1: 483 (c. 1618). jfr när-skyllo-fränka. —
-FRÄNKA, se A.
Spalt S 5529 band 27, 1974