Publicerad 1974   Lämna synpunkter
SKURK skur4k, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(skurca, avledn. 1662. skurcker 1738. skurk (-ck) 1712 osv. skurkar, pl. 1679 osv. skurks- i ssg 1560 (: skurksröfvere))
Etymologi
[liksom d. skurk av lt. l. t. schurk(e), möjl. samhörigt med senare ssgsleden i fht. fiurskurgo, person som rör om i elden (använt om djävulen l. hans hantlangare), till skurgen, stöta (se SKURIGLA); formen skurcker beror på anslutning till sådana pejorativa former som bover (se BOV), luver (se LUV, sbst.1), skalker (se SKALK, sbst.1)]
ondskefull, ohederlig o. samvetslös person som begår l. begått l. är i stånd att begå gemena handlingar l. förbrytelser, bov; äv. allmännare: kanalje, lymmel, rackare. Krekenborgz huusen effterlåtes Jöran Knutsson ringare att boo uthi, om han det sielf reparerar, så ock seer der effter skurkar, som kunna kasta kyrckiones fönster sönder. BtÅboH I. 5: 33 (1679). Om jag (dvs. en despot) är Nådig, då jag belönar en dygdig och vis man; huru mycket mera Nådig, då jag uphöjer en dum skurk. Kellgren (SVS) 5: 257 (c. 1793). Den skurken Bokbindaren har ej fått färdigt et bättre Ex. af Terserus, som han har at häfta, än et som var litet smutsadt. Porthan BrCalonius 179 (1795). Hedberg DockDans. 15 (1955). — jfr SEKULAR-SKURK. — särsk.
a) = BOV 1 d. Hedberg SvOperasång. 121 (1885). Olivier le Daim, styckets blodtörstige skurk. Browallius Plats 100 (1936). FinT 1955, s. 131 (i roman). jfr TEATER-SKURK.
b) (numera bl. tillf.) övergående i abstrakt bet.: skurkaktighet. Den hjertlöse jerusalemitiske skurken (dvs. Jerusalems skomakare) har haft en lång studiekurs ..; han nöter under vandringen skurken af sig. Rydberg Brev 2: 188 (1876).
Ssgr: A: SKURK-ANSIKTE~020. (om ondskefullhet l. ohederlighet l. samvetslöshet vittnande) ansikte som tillhör l. är kännetecknande för en skurk. Zeipel Set. 3—4: 208 (1847).
-FYSIONOMI. jfr -ansikte. 2VittAH 26: 386 (1869).
-PACK. skurkaktigt pack. Arnell Smith Brambl. 1: 41 (1827).
(a) -ROLL. roll (i teaterpjäs l. roman o. d.) som avser att framställa en skurk. Rogberg Portug. 82 (1931).
-STRECK. [jfr t. schurkenstreich] handling som begås l. begåtts av l. är kännetecknande för en skurk, skurkaktig handling. Phosph. 1811, s. 46.
-UTSEENDE~0200. jfr -ansikte. SAOL (1950).
B (†): SKURKS-RÖVARE. ondskefull o. samvetslös rövare. G1R 29: 727 (1560).
Avledn.: SKURKA, f. (†) kvinnlig skurk. Murenius AV 522 (1662).
SKURKAKTIG, adj. om person: som är l. uppträder ss. l. erinrar om en skurk; om beteende l. egenskap l. utseende o. d.: kännetecknande för en skurk. Lind (1749). Skurkaktig feghet. Lagergren Minn. 5: 19 (1926). Kalifens skurkaktigaste tjänare. Johnsson Essad Härligh. 186 (1930). En karl med skurkaktigt utseende. Malm Roberts Arund. 164 (1939).
Avledn.: skurkaktighet, r. l. f.
1) abstr.: egenskapen att vara skurkaktig. Lindfors (1824). Castrén Schildt 340 (1927).
2) konkretare: skurkstreck. Dalin (1854). En förvånande stor mängd skurkaktigheter av alla möjliga slag. Laurin Minn. 3: 84 (1931).
SKURKERI, n. [jfr t. schurkerei] (†) abstr. o. konkretare: skurkaktighet. Lind (1749). (Juvenalis) utmålar de förfärligaste taflor af lågheter, lumpenheter, skurkerier, skändligheter. Atterbom PoesH 3: 140 (1848). Svedelius AfskStud. 7 (1882).
SKURKINNA, f. [jfr d. skurkinde] (†) till a: kvinnlig skurk (i teaterpjäs). Hedberg 4År 31 (1857).
SKURKISK, adj. [jfr t. schurkisch] (†) skurkaktig. Lind (1749).

 

Spalt S 5374 band 27, 1974

Webbansvarig